RecensionNya fackböcker
En fröjd att läsa om Houellebecqs pessimism
Schopenhauers pessimism gjorde den unge Michel Houellebecq jublande lycklig och gav honom en kreativ kick. Yukiko Duke läser två essäböcker som ger intressanta nycklar till Houellebecqs författarskap.
I måndags, när Frankrike gick in i den sjunde veckan av nedstängning, lästes en krönika av Michel Houellebecq upp i radiokanalen France Inter. Om nu lyssnarna hade trott att de skulle få sig några tröstens ord till livs, tog författaren dem snabbt ur denna villfarelse. Han avfärdade raskt alla tankar på att pandemin skulle kunna leda till något nytt och bättre: ”Jag tror inte ens för en halv sekund på påståendena att ’ingenting någonsin kommer att bli som förut’. Vi kommer inte att vakna upp i en ny värld efter nedstängningen. Den kommer att vara precis som vanligt, bara sämre.”
Krönikan är en typisk houllebecqsk text: bitskt humoristisk, fylld av skarpsynta iakttagelser och klumpiga rallarsvingar. Enligt Houellebecq kommer pandemin bara att leda till att redan existerande, negativa tendenser i samhället växer sig allt starkare: åldersrasismen, klassklyftorna och den tekniska utvecklingen som för människor allt längre från varandra.