RecensionSommarens konstutställningar 2017
”Orka allt elände, orka smälta denna moralkaka”
”Världens viktigaste konstutställning” – Documenta – är en klagan över Västerlandets ondska. Den genompolitiserade utställningen ställer svåra frågor, men ger inga svar.
Arin Rungjangs installation ”And then there were none (Democracy Monument)”, 2017, visar krigets vansinne, bland annat i form av en berättelse baserad på dagboksanteckningar skrivna av Thailands ambassadör i Berlin under andra världskrigets sista dagar.
Arbete pågår med performancescenen i parken Karlsaue där chilenska gruppen Ciudad Abierta håller hus.
Bokhyllan i Maria Eichhorns installation ”Rose Valland Institute” är fylld med böcker stulna av judiska ägare under nazitiden.
Máret Ánne Sara, Pile o Sapmi”, en ridå av renkranier i protest mot av norska staten påbjuden tvångsslakt av renar.
”Being Safe is scary” lyder den text Bano Cennetoglu satt ovanför Friedericianums entré. Passande för en Documenta som vill ruska om besökarna i sin trygghetsbubbla.
Vore det inte för den enorma skalan och den väl tilltagna budgeten skulle Documenta kunna vara ett projekt hopkommet under ett redaktionsmöte på tidskriften ETC och presenterat i konsthallen Röda sten i Göteborg.
Så känns det när jag vandrar genom de många delutställningar som i hundra dagar framåt pågår utspridda i Kassel, där den 14 upplagan av världens största konstutställning öppnade för en vecka sedan. Det är fem år sedan sist och dröjer fem år till nästa gång. I år består Documenta av många kilometer genom en och samma åsiktskorridor: Den västerländska civilisationens skuld är ofantlig, utsugningen av den fattiga delen av världen total, likgiltigheten inför de migrerande massornas misär fullkomlig.