RecensionNya romaner
Ngozi Adichies sorgebok stänger läsaren ute
När Chimamanda Ngozi Adichies pappa dör samlas familjen kring sjuksängen via Zoom. ”Anteckningar om sorg” är en rak reflektion över det sorgearbete som tar vid – men textens inneslutenhet gör boken märkligt stum, skriver Therese Eriksson.
Mitt under brinnande pandemi blir Chimamanda Ngozi Adichies far svårt sjuk och dör. Hemma i USA blir hon uppringd av brodern, på Zoom, han visar fadern på dödsbädden hemma i sitt Abba, Nigeria, hon tycker det ser ut som att han sover. Han dör i en tid då rörelsefriheten är begränsad, familjen spridd över världen, chocken och sörjandet äger rum på skärmar: ”Vårt Zoomsamtal är mer än surrealistiskt, alla gråter och gråter och gråter, i olika delar av världen, och tittar oförstående på pappan som vi älskar och som nu ligger stilla i en sjukhussäng.”
”Anteckningar om sorg” är den deskriptiva titeln på essän, ursprungligen publicerad i The New Yorker och nu på svenska i Niclas Hvals översättning, som handlar om att förlora och sörja en far i en värld präglad av kris. Ändå är pandemin en bakgrundssak i Adichies sorgeskildring, mer av ett praktiskt problem – de får vänta alltför länge med att begrava fadern, till exempel – än ett ämne i sig. Sorg tycks fungera så, den slår ut allt annat i sin framfart, förtvivlan lämnar ingen plats åt något annat än sig själv och den älskade som gått förlorad.