RecensionOpera & musikaler
Verdis musik överglänser glittrig yta
Scenografin larmar och gör sig till i Göteborgsoperans ”Rigoletto”. Men det är Verdis förtätade musik som bär dramat, med några enastående sångarinsatser.
1300 personer ungefär, eller hur många nu Göteborgsoperan får plats med i sin stora salong, gnolar på ”La donna è mobile” i kön till garderoben, utanför teatern eller på väg till bussen. Så slagkraftigt är örhänget i Verdis ”Rigoletto” att den klistrar sig i hjärnan på en hel publik. Jag önskar att regissörer hade mer tilltro till musikens förmåga att bära ett drama istället för att söka ett sceniskt formspråk som inte är helt genomtänkt.
För denna uppsättning drabbas av detta problem. Regissören David Bösch har placerat hertigen av Mantuas entourage i en futuristiskt avskalad ljuslåda. Man förstår att det är hedonistiskt så det förslår när männen i hovet bär androgyn klädsel, genomskinliga toppar med glitter och paljetter. Hertigen gör entré i en kreation med plymhatt som är som hämtad från Met-galan. Hovnarren Rigoletto har en laxskär kostym och en gigantisk krage i rosa tyll. Han är feminiserad snarare än har puckelrygg, men har ändå den toxiska maskuliniteten nära till hands. Dottern Gilda i puderrosa mysdress får sitt livsrum avgränsat av golvbelysningen i Magda Willis ljusbox.