GaslitNjutning att se Sean Penn i matigt Watergate-drama

Det duggar jubileer av alla möjliga slag mest hela tiden, folk och fä föddes eller dog då eller då, vilket föranleder ymnig bokutgivning och tallösa spaltkilometer med skriverier som vi strängt taget klarar oss rätt hyggligt utan. Men när Watergate fyller 50 är det faktiskt rimligt att stanna till och reflektera. Och en utgångspunkt så god som någon för dessa reflektioner är den synnerligen matiga tv-serien ”Gaslit”, ett slags streamad ”Krig och fred” i rörlig bild som skildrar en tidsanda och en politisk kultur i dramatisk förändring.

I och med Watergate blev våra dagars politiska polarisering för första gången riktigt tydlig. Stora delar av den gamla vänstern, en faktiskt (och inte sällan fackligt) arbetande arbetarklass med traditionella värderingar lösgjorde sig från de intellektuella liberalerna och tog avstånd från ett långhårigt krigsmotstånd, en bh-brännande feminism och en allmän moralupplösning som man uppfattade som stötande. Dessa strävsamma patrioter gled högerut och omfamnade villigt Richard Nixon som mobiliserade mot samma förhatliga fiender.