Sophie Stenbeck: ”Jag sökte länge pappas bekräftelse”

Det är inte svårt att lista ut vems kontor vi befinner oss på. Eller åtminstone inte vem som är far till kontorets innehavare. Några våningar upp i det långsmala huset på Spring Street i Soho pryds nämligen väggar och bord av satirmålningar, porträtt och privata inramade foton av Jan Stenbeck.

När jag väl sätter mig mittemot hans yngsta dotter, Sophie Stenbeck, så möts jag ändå av hans lika arroganta som charmiga – beroende på vem man frågar – blick från ett fotografi bakom gardinen. Han är överallt, påpekar jag. Sophie Stenbeck skrattar.

– Ja, pappa och Max. De är överallt här. Det här var Max kontor. Det är därför huset är så speciellt för mig. Dessutom ligger det i Soho så det håller mig ung, säger hon och öppnar en flaska bubbelvatten som dukats fram intill en skål svenskt smågodis.

Sophie Stenbeck syftar på Max Stenbeck, hennes bror som hastigt gick bort för fyra år sedan. Det är hans företag och kontor, Max Ventures, som Sophie nu tagit över.

– När Max dog ville jag förvalta och utveckla det han hade skapat, så vi döpte om företaget till Max Ventures. När jag flyttade hem från Los Angeles tog jag över Max roll här, säger hon och tillägger att hon flyttade hem till New York just för att vara närmare Max och familjen.

Max Ventures är idag ett investmentbolag med fokus på skandinaviska startups med vad Sophie kallar ”Nordic values” – det vill säga fokus på jämställdhet, klimat och med blicken vänd mot förändring.

Sophie och hennes bror Hugo var de två av syskonen som köpte ut sig från familjeföretaget Kinnevik efter Jan Stenbecks död, och koncernen drivs numera som bekant av Sophies syster Cristina.

Med de summorna som landade i Sophies ficka hade hon inte behövt jobba en dag till i sitt liv.

– Nej, instämmer hon och ler. Men det är det här jag älskar. Jag försökte vara ledig i sex månader när jag fick barn, men inte ens det funkade speciellt bra. Jag mår bra av att jobba. På det sättet är jag precis som pappa, säger hon.

Det är ingen slump att Hugo refererat till sin yngre syster som familjens Moder Theresa. Hela sitt vuxna liv har Sophie Stenbeck ägnat åt välgörenhetsarbete och socialt entreprenörskap. Redan som barn fanns ett stort engagemang för samhällets utsatta – både människor och djur.

– Jag minns att jag grät när vi körde genom Manhattan och jag såg hemlösa på gatan. Jag sträckte mig alltid efter mammas plånbok och försökte öppna bildörren för att ge dem pengar, men mamma stoppade mig såklart från att öppna dörren mitt i trafiken.

Just den här höstdagen osar Sophie Stenbeck New York-bizniz ända ut i fingerspetsarna: klackar, mörka solglasögon och en svart stram designerstass. Men oftast är hon mer ledigt klädd, säger hon, och framför allt när hon är med dottern på gården i Westchester norr om New York City. Sophie har separerat från sin exman och pendlar mellan lantlivet och en våning på Upper West Side och föreslår skämtsamt att hon kanske träffar en svensk man nu när vi tar så snygga bilder.

Gården bebos av, förutom Sophie och hennes femåriga dotter Grace, fem hundar, tjugo hästar, och ett antal getter och grisar.

Det var också så, i ett hus utanför stan, hon växte upp på Long Island med sina tre syskon. Där i den amerikanska övre medelklassens högborg fylldes dagarna av skola och vardag snarare än av den flärd och det mediebrus som hennes far associerades med. Men visst var hon medveten om att hennes pappa inte var vem som helst.

– Jag kan inte säga att jag visste att han var en kontroversiell person, för det syntes inte här i USA. Men jag kände det. Jag kände av hur saker förhöll sig runt honom, säger hon.

Jag frågar om de är lika, och Sophie tänker efter länge innan hon svarar. Medan hon funderar hinner hennes assistent nicka mot mig som för att poängtera att svaret är givet.

– Jo, det är vi, svarar Sophie till sist. Jag har samma driv som jag minns att han hade. Han hade ständigt nya idéer och var inte rädd för att misslyckas, det har jag tagit med mig.

Har du ärvt några av hans mindre smickrande drag?
– Han var otroligt lojal mot sina vänner, det är jag också. Men om någon svek honom så stängde han snabbt dörren för gott. Så kan jag också vara, tyvärr. Jag önskar att jag hade lättare att förlåta och ge andra en chans att förklara. Jag jobbar på det.

Inom loppet av några få år förlorade Sophie Stenbeck sin pappa, mamma, storebror – och fick veta att hon hade en dittills okänd halvbror. Hon säger att hon minns de åren som en mardrömslik dimma.

– Speciellt när Max dog. Han var så ung, och han var min närmaste person. Jag gråter fortfarande när jag pratar om honom, säger hon och torkar bort vad jag först tror är en tår i ögonvrån.

Men det är en ögonfrans som skaver, förklarar hon.

– Jag pratar ofta om morbror Max och pappa med min dotter för att hon ska lära känna dem. Jag vill att hon ska veta vilken fantastisk uppfinnare pappa var.

Under tiden då löpsedlarna präglades av Jan Stenbeck och i synnerhet av hans okända son och arvstvisterna som omgav affären befann sig Sophie mestadels i USA. Men till viss del tog hon ändå del av skriverierna i Sverige.

– Jag var 22 år när pappa dog. Just då kändes världen skrämmande och jag var ledsen och omtumlad. Men att förlora mina nära har också lärt mig att livet är för kort för att inte göra det man älskar, säger hon.

Idag har Sophie bra kontakt med sin halvbror och de träffas när hon är i Sverige. Hon har precis kommit tillbaka från en affärsresa med sin bror Hugo och relationen mellan de två har blivit närmre sedan Max gick bort, säger hon. Sin syster har hon inte så mycket kontakt med, mest för att Cristina bor i Sverige och numera är rotad där, förklarar hon.

Sophies wheaten terrier Winston, som fått följa med in till stan idag, gnyr och ser frågande på sin matte som för att föreslå att det är dags att åka hem nu. Och han har rätt, Sophie börjar packa ihop när hon plötsligt minns en grej som hon tycker säger något om Jan Stenbeck. Det är uppenbarligen viktigt för henne att göra sin pappa rättvisa och visa världen den man hon kände. Vi trycker på inspelningsknappen igen, och sätter oss till vovvens förtret.

– Jag minns att jag hjälpte honom att öppna post, och bland breven fanns en fin inbjudan till att tala på Världsekonomiskt forum. Jag förstod att det här var något smickrande och frågade om han inte skulle tacka ja, minns Sophie.

Men Jan Stenbeck tackade nej med förklaringen att avsändaren måste ha misstagit honom för någon som åstadkommit något stort. Han var, skrev han, ”bara en enkel svensk som bodde på en gård på Long Island”.

– Så såg han sig själv. Han visste nog att han gjorde bra grejer ibland, men han sökte aldrig omvärldens bekräftelse. Och nu när jag närmar mig 40 märker jag att jag också slutat söka andras bekräftelse.

Vems bekräftelse är det du har sökt?
– Pappas. Jag sökte vissa jobb när jag var yngre som pappa skulle bli stolt över och så vidare. Men även när han dog fortsatte jag söka bekräftelse på att jag var min egen, och inte bara någons dotter. Nu vet jag att jag är det, och kan samtidigt vara stolt över pappa.

Jan Stenbecks påtagliga närvaro i rummet berättar mer om en kvinna som behärskat konsten att balansera ett ofrånkomligt arv, än en dotter som fastnat i sin fars snåriga imperium.