Barbara Strozzi 400 årInte en dag för tidigt att fira Strozzi furstligt

”Kanske jag får namnet Den nya Sapfo” heter det i ”Sonetto proemio dell’opera”, Barbara Strozzis tonsättning av fadern Giulios dikt för två röster och basso continuo som i text och musik skildrar ett jordiskt paradis av musik, skratt och harmoni. Om det finns någon sorts himmelsk rättvisa så dröjer det för kvinnliga konstnärer oftast flera hundra år innan den skipas. Det gäller även renässanskompositören Barbara Strozzi, vars 400:e födelsedag firades i Grünewaldsalen häromkvällen av Operabyrån. Det blev ett furstligt födelsedagsfirande värt att vänta på (om än inte i flera sekler), vackert som en barockmålning av Tizian, operamässigt expressivt och flödande av musikalisk lust och finess.

Operabyrån gestaltar Strozzis dramatiska temperament och känslostarka, ekvilibristiska musik i en dansant tolkning av renässansens ”intermedii” – de halvkonsertanta, teatralt gestaltade föreställningar som föregick operakonsten – som känns både modern, humoristisk och tidsenlig. Och som de musicerar! Anna Zanders och Christina Larsson Malmbergs röster porlar som bäckar i Strozzis sensuella duokantater, Jonas Nordberg på teorb (långhalsad luta) är tillbakadraget poetisk i sorgeariorna, Mime Yamahiro Brinkmann excellerar i Domenico Gabriellis cellosonat, och dansaren Emelie Wahlman sätter hela den den festklädda ensemblen i gungning i Antonio Bertals ciaconna med Catalina Langborns barockviolin som svingande nav. Anna Kjellsdotters historietrogna kostymer förhöjer stämningen och gör om Grünewaldsalen till venetiansk palatssal.