Kan bli Thatchers klimattal vi minns – inte muren
Berlinmurens fall spelar fortfarande en stor roll i vår historia. Men då vi lever i en tid som tenderar att tolka historien genom nuets värderingar kan det bli Margaret Thatchers oväntade ord dagen före murens fall vi minns. Det menar Kim Salomon, professor emeritus i historia vid Lunds universitet.
1989 brukar beskrivas som strömkantningens år. Människor, som med hackor, spett och släggor rev Berlinmuren den nionde november, blev en visuell uppvisning av kalenderårets dramaturgi. Sten för sten raserades en gammal världsordning och kommunistiska stater föll som dominobrickor. Sovjetväldet, som vi trodde evigt, upplöstes som lik i syrabad. Omvälvningen väckte förhoppningar om frihet och en värld utan konflikter. De vidlyftiga utopiernas tid var över, och en fredligare tillvaro tycktes vänta runt nästa hörn.
Muren föll för öppen ridå – dramatiken förevigades av hundratals fotografer och journalister och kablades i realtid ut till miljontals tittare. Ingen ifrågasatte betydelsen av den politiska förändringen, men händelserna det mytiska kalenderåret var knappast entydiga. Ungefär ett halvår tidigare hade studenternas protester på Himmelska fridens torg mötts av den kinesiska arméns brutala våld, och ytterligare en blodig massaker skrevs in i historien. I februari samma år, på alla hjärtans dag, utfärdade ayatolla Khomeini fatwan mot Salman Rushdie för ”hädelser” i ”Satanverserna”, i praktiken en dödsdom. Händelsen aktualiserade frågor om yttrandefrihet, manifesterade vad religiös fundamentalism i islams regi var mäktig till och pekade framåt mot jihadistiska terrordåd.