Björn Lundberg:Så blev svenskarna ett joggande folk

På 60– och 70-talen anlades cirka 2000 motionsspår i Sverige.
På 60– och 70-talen anlades cirka 2000 motionsspår i Sverige. Foto: Petr David Josek/AP

Vid nyårstid är det många som snör på sig löparskorna för att komma i form, men den som för hundra år sedan fick för sig att ge sig ut och springa fick akta sig för att inte bli misstagen för en förrymd mentalsjukhuspatient. Vad var det egentligen som hände?

Björn Lundberg
Publicerad
Annons

Varje nyår väljer hundratusentals svenskar att avge ett löfte om att förbättra sin hälsa eller börja träna. Vid sidan av promenader är löpning i dag den vanligaste motionsformen i Sverige och för många ligger det därför nära till hands att snöra på sig löparskorna för att komma i form. Så har det emellertid inte alltid varit. För 150 år sedan fanns ingen etablerad kultur för löpning i norra Europa och den som fick för sig att börja springa i skogen löpte risk att betraktas som galen. Så sent som i början av 1900-talet hade de löpande finska bröderna Kolehmainen känt sig tvungna att springa iförda ytterrockar av rädsla för att någon i hemorten annars skulle tro att de rymt från det lokala mentalsjukhuset. Situationen i Sverige var likartad. En bra bit in på 1900-talets mitt var motionslöpning fortfarande ett mer eller mindre okänt fenomen. Två vågor av löparglädje drog emellertid in över Sverige under 1900-talets andra hälft och förändrade människors syn på fysisk aktivitet i grunden.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons