JournalMedicinska journalen vittnar om våra liv

Det finns en bok skriven om var och en av oss, påbörjad vid vår födsel och avslutad först efter vår död. Det är en trist berättelse som få av oss tar sig tid att läsa, trots att den är skriven med stor omsorg av tiotals, kanske hundratals författare. Jag tänker på den medicinska journalen, och skälet till att vi finner den ointressant, kanske till och med motbjudande, är att det porträtt som framträder där är så främmande från hur vi önskar se oss själva – bokens huvudperson är ju en människa gestaltad genom sitt förfall.

I den svenske poeten och sjuksköterskan Elliot Barons prosalyriska sjukhusskildring ”Journal” finns en outtalad, men alltid närvarande, undran: vad blir kvar av oss när vi övergår till att vara patient? Hos vårdarbetaren tycks det finnas en ständig önskan att förmänskliga den vårdade (att påminna sig om hennes namn, intressen, drömmar och så vidare), medan rutinerna som omgärdar henne, de enkla kläderna, den medicinska terminologin och de sterila miljöerna strävar i motsatt riktning. Sjuksköterskan – och poeten för den delen! – finns där för individens försvar gentemot det utslätande, och möjligtvis kan man läsa Barons täta rader som en rapport just från ingenmanslandet däremellan.