”Laxaladåben smälte i munnen”

Laxaladåb med färskpotatis

Det var en försommardag i juni. Jag var 16 år och hade flyttat hemifrån när jag kom hem till mina föräldrar på lunch. Mormor var också där, vilket var mycket ovanligt eftersom hon inte hälsade på så ofta. Plötsligt hände något ännu mer oväntat: mormor tog fram en laxaladåb. Jag tror hon hade gjort den i en sorts sockerkaksliknande form, den var sagolikt vacker. Alldeles rosa med inslag av grönt från dillen.

Min relation till mormor var inte särskilt djup, om jag ska vara ärlig. Hon var lite borgerlig och det var alltid en guldkant på allt när hon bjöd på mat. Så var också känslan när hon ställde fram den kalla laxaladåben på mina föräldrars bord ute på verandan. När jag tog den första tuggan, tillsammans med färskpotatis, bara smälte det i munnen. Det var bland det godaste jag ätit. Jag tror det var sältan och att det var så mycket dill som gjorde aladåben så oslagbar.

Detta är dessvärre det enda tillfället jag har ätit laxaladåb. Jag har försökt få mamma att laga det, men hon minns inte hur den var. Själv vågar jag inte ge mig in på något som har med gelatin att göra. I stället lever minnet kvar av denna underbara ovanliga försommarlunch för nästan 45 år sedan.

Tonfiskpasta

Med drömmen om att bli dansare flyttade jag som 18-åring in i en liten lägenhet på Kocksgatan i Stockholm. Utöver att dansa jobbade jag på Café Madeleine på Jakobsbergsgatan, som var det hetaste fiket i stan på den tiden. Men jag hade inte mycket pengar för det.

En dag, när jag var riktigt utsvulten och pank, tog jag fram det jag hade kvar i kylen i den lilla lägenheten: en lök, en burk tonfisk, chilisås, en burk crème fraîche, fryst dill och pasta. Jag fräste löken i en kastrull, lade i den avrunna tonfisken, crème fraîchen och till sist chilisåsen och kokade pastan. Helvete, vad gott det blev! Det blev liksom sötsyrligt. Sedan dess har det blivit min paradrätt och räddare i nöden många gånger.

På senare år har jag dock blivit undanskuffad från köket av min man. Det har gett mig väldigt dåligt självförtroende när jag väl ska laga någon mat. Jag blir så nervös, det känns som att jag ska bjuda kungen på middag. Ett sådant tillfälle var förra veckan, då jag ville överraska honom med en helstekt kyckling på en bädd av rotsaker. Tyvärr satte jag termometern på fel ställe så att halva kycklingen blev rå och den andra överstekt. Totalt oätbar. Vi fick köpa hem pizza i stället. Tacka vet jag min ”räddare i nöden”-rätt som jag aldrig misslyckas med. Maken gör en variant på pastan där han tillför curry i blandningen. Curry är inte så dumt, men min är godare!

Kött med grönmögelost

Det finns framförallt två saker i livet jag inte kan äta: chèvre och mögelost. Det är något unket över det hela, smaken är helt enkelt vedervärdig. Något som var svårt att dölja när jag som 30-åring blev bjuden på en parmiddag med min dåvarande kille. Först fick vi chèvre till förrätt, sedan något kött med en massa grönmögelost, inte bara i såsen utan också intryckt i själva köttet, och slutligen en efterrätt med grönmögelosttema. Att försöka pilla bort osten lite försiktigt var bara att glömma.

Jag är som en öppen bok. Vad jag tycker om saker lyser som en neonskylt ovanför huvudet på mig. Min kille bröt ihop av skratt och så småningom vi andra också. Det hela slutade med att jag fick äta några korvar som de hade grillat till barnen.

Än idag dröjer den där middagen kvar så pass mycket i minnet att om paret och jag råkar mötas på stan säger vi ”chèvre” i stället för ”tjena” till varandra. Jo, visst kan jag lära mig äta chèvre och mögelost en dag. Jag har bara lite annat att göra först …