Krönika
Pinsamheten hindrar mig från att protestera
Det är beundransvärt: att brinna för en fråga till den grad att man offrar både värdighet och självrespekt.
Det som håller mig från aktivism är att det är så pinsamt. Häromdagen dök det upp bilder på en samling läkare som demonstrerade i Israel. Någon – en medelålders man, det syntes att han var intelligent, utbildad i läkekonsten och med ett välvårdat yttre – bars iväg som en lyktstolpe när några vakter höll honom i armar och ben. Kort senare stötte jag på nyhetsbevakning från en klimataktion i Stockholm. En äldre kvinna – till synes välfungerande individ i sitt lokala samhälle, kanske någons mamma, någons mormor – bars fram mellan två polisarmar som om hon satt på en osynlig stol: benen stelt höjda framför kroppen, blicken muntert stirrande rakt fram. Vad var det som pågick?