Poesi för barn trollbinder liten som stor

Vi tog sparken med oss på de där kvällspromenaderna runt kvarteret mormor och jag. Reflexbrickan dinglade från handtaget, snön knarrade under fötterna och då och då satte sig mormor ner och hämtade andan medan vi reciterade Bo Bergman tillsammans i vinternatten: "Jag har nigit mot nymånens skära, tre ting har jag önskat mig tyst".

Det var något med rytmen i orden som alltid gjorde mig så lugn, som att själva satsmelodin var meditativ. Det hade så klart lite med världsalltets närvaro också, stjärnorna som tittade fram där genom talltopparna. Men på samma sätt märker jag i vuxen ålder hur den mest spattiga treåring plötsligt kan sitta helt trollbunden av en godnattsaga på rim.

Bortsett från musikaliteten i orden finns det en sudoku-känsla i rimmade verser. En lösning som man kan gissa sig till, eller förundras över, under läsningen. Jaha, det var inte krokodil som skulle rimma på mil den här gången, det var Citronil. Elsa Beskows ”Hattstugan” från 1930 är urexemplet där hon utelämnar sista ordet i varje mening för barnet att fylla i. ”Men de som varit snälla ska få smaka av mammas stora, goda honungs...”

I Lisen och Emma Adbåges diktsamling ”Halsen rapar hjärtat slår” spelar rimmen huvudrollen, i synnerhet nonsensrimmen.

I prickig hatt

syns en svamp

åka fort

i en skateboardramp

paramp-amp-amp

paramp-amp-amp

klapp klapp klapp

stamp stamp stamp

prickig hatt

i en skateboardramp!

Nonsensdiktandet har i alla tider inbjudit till lekfullhet både på grund av att det är svårt att sitta stilla när man lyssnar på verserna, som inte sällan skildrar rörelse. Det är lätt att föreställa sig hur de kan förvandlas till danslekar. Dessutom bryter de skojiga hittepå-uttrycken och ordvrängeriet mot språkets auktoritära hierarkier.

Men det finns även mer lågmält finstämda dikter i systrarnas första gemensamma bok. Som ”Doftkoftan” där berättarjaget uthärdar sorgen över en förlorad vän genom att ta djupa andetag i hens gamla kofta.

Det naivistiska draget hittas också i Linda Bondestams och Ulf Starks diktsamling ”Djur som ingen sett utom vi” som i princip direkt när den kom ut i höstas Augustprisnominerades. Bondestams bildspråk för tankarna till Tove Jansson och hennes äventyr som ”Den farliga resan”. Ulf Stark är en av våra största barnboksförfattare, och förtjänar ännu mer uppmärksamhet just för sin poesi. I våras kom hans och illustratören Lotta Geffenblads ”Elmer Kock” där en yster 4-åring får rycka ut till kungens hjälp och ordna middag till monarken, sex presidenter, några amiraler och majorer – blinkningarna till Lennart Hellsing är många och skickliga.

I ”Djur som ingen sett...” möter vi en samling dysterkvistar: Eskalopen som inte hör ihop med någon, Bipolaren som varje höst söker tröst vid bergets bröst och Nomadinen som lever i tron att allt är bättre borta...

Men på sista uppslaget dansar de tillsammans med alla andra andra misantroper, som Skuggdjuret:

Om kvällen kan du få en skymt

av ett skuggdjur som har rymt

från kroppen där den suttit fast.

Den ger dej blott ett ögonkast,

försvinner sedan i all hast.

Du ser den inte mer igen.

Men på ett hemligt ställe dansar den

tills natten vänder,

ler med sina svarta tänder.

Men det är inte bara rimmandet som är hemligheten bakom den magiska inverkan som poesi tycks ha på de små. Sidorna faller upp på några väl valda ställen i min nötta barndomsfavorit ”Poesiboken”, en del av ”Min nya skattkammare” från 1983. Jag noterar att det som i första hand fångade mig som liten var De Stora Känslorna som i diktform så effektivt koncentreras till några få rader. Som ilskan i Karin Boyes ”Från en stygg flicka” så snarlik de känsloyttringar som kan hittas i Mårten Melins dikter, som riktar sig till en något äldre målgrupp. Hans senaste ”Att vara eller inte vara - dikter om dig” skildrar både trånande kärlek, övergivenhet och ursinne:

pappa

pratar inte

mamma

pratar inte

jag

pratar inte heller

jag

SKRIKER rakt ut

Ännu mer fångades jag av de allra sorgligaste dikterna, som inte sällan hade naturromantiska drag och ett slags andlighet vilande över sig. Erik Johan Stagnelius ”Näcken”, stackaren som dök ner i sin silverbäck med ansikten vått av tårar och aldrig mer spelade på sin fiol igen. Tänk vad elaka ord från ett förbipasserande barn kan orsaka. Författaren, poeten och illustratören Lena Sjöberg slår an samma känslor i boken ”Under ett rabarberblad”, precis som hon tidigare gjort i visboken ”Tänk om...” och i sina illustrationer till Hellsings verser i pekboksformat. I nya melankoliska dikten ”Vingar” blickar berättaren ner på en museisamling av fjärilar.

Sorgligt är det när man tänker

på det korta liv de fick.

Av den lätthet vingen skänker

blev ett fruset ögonblick.

Mer direkt blir sorgen i dikten ”Vintertid” där ett barn intensivt saknar sin utflyttade pappa.

Utan dig här hemma blir vintern kall och lång,

för sommaren försvann för gott, i en sliten flyttkartong.

På samma sätt tänker jag att boksidorna, om si så där 30 år, kommer att falla upp på dikten ”Det händer ibland” när mina barn nostalgiskt bläddrar i ”Livet är nu”.

Det händer ibland att hundarna dör.

Det händer att tiden är inne.

De dör – och vi andra står kvar utanför,

och lämnas med kärlek och minne.

Lotta Olsson skriver både för barn och vuxna. När akademiledamoten Kristina Lugn i våras förklarade för SvD:s läsare hur poesi funkar, nämnde hon just henne som en sonetternas mästare. I ”Livet är nu” har Lotta Olsson författat en samling helt underbara dikter, som inlevelsefullt illustrerats av Charlotte Ramel och finstämt tonsatts av Jojje Wadenius – en cd med tio låtar medföljer boken. Med hjälp av musiken får poesin en ytterligare dimension.

”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet” brukade min mormor konstatera när vi låg och kurade skymning tillsammans. Jag visste inte då att Stig Johanssons korta dikt hette just ”Förlusten”, men det gick inte att ta miste på livets förgänglighet när hon gång på gång upprepade orden. Jag tänker på mormor, och på hur jag idag på riktigt förstår innebörden i hennes mantra, när jag hör budskapet upprepas på nytt sätt i händerna på Lotta Olsson.

Livet är nu.

Nyss är förbi.

Märkte väl du?

Märkte väl vi?

Svisch! Det var nu som försvann.

Läs även

Gör barnlåtar på rent trots

Kultur 2012-10-02 00:30

Intervju 2004: Tvillingarna Adbåge etablerade illustratörer vid 21

Kultur 2004-03-08 05:30

9 x lästips inför jullovet

Läs & skriv 2016-12-15 09:00