Kjell Häglund: Politiken är den nya popmusiken
Den som minns tv-serien Vita huset, Aaron Sorkins sju säsonger och två mandatperioder långa kvalitetsdrama om en fiktiv demokratpresident och hans administration, minns i regel också ett mästerverk. Så när jag nyligen började se om den fick jag en chock. Min forna favoritserie hade blivit närmast otittbar. Konstlad. Smaklös. Odräglig.
Den som minns tidningen Pop, som jag var med om att starta och driva under 1990-talet, minns i regel också devisen vi kokade ihop som ett slags motto, formulerad i premiärnumret och återkommande genom sju års utgivning:
”Pophistorien måste ständigt skrivas om.”
Nå, varför måste den det? Och varför måste den revideras i fråga om en av de senaste tjugo årens mest epokgörande tv-serier?
Även om vi som gjorde tidningen Pop såg oss själva som rent akademiskt nedgrävda i popmusik – ja, vi var ett gäng extremt pompösa 25-plussare – så reflekterade jag aldrig över devisens faktiska vetenskapliga innebörd. Men den är grundläggande.
Så här förhåller det sig ju med historia: det är vinnarna som skriver den. Efter adelns statskupp mot Gustav IV Adolf 1809 började historieskrivningen stöpas om av den nya makteliten, full av revanschbegär, hatisk mot gustavianismen, besatt av att tysta ner både det gamla paradigmets perspektiv och egna felsteg. Och när vinnarnas perspektiv fått forma historien över 100, 150, 200 år, då är det inte längre så lätt att gräva fram de gamla motstridiga rönen igen och få syn på den mer komplexa bilden.
Vi var lite för segerrusiga redan från början, när vi tyckte oss skriva popjournalistisk historia genom att ”revidera pophistorien”. Vi älskade att gräva fram pophistoriska fynd men insåg inte hur fastvuxna vi blev i vår egen tid.
1999 gick tidningen Pop i graven, vårt paradigm var ute. Popmusiken tappade popkulturell status, tv-serier blev den nya popmusiken. Samma år hade Aaron Sorkins The West Wing premiär i en era där en skamfilad Bill Clinton var på väg ut och George W Bush skulle bli Sorkin-seriens nödvändiga kontrapunkt.
Då var allt nytt, i en tv-serie: djupet, intelligensen, nördigheten. Humorn tycktes självutlämnande.
I dag känns greppen i The West Wing gubbgrabbigt studentikosa, idealismen frustrerande dum, och bristen på en politisk cynism som liknar verklighetens är en avgörande brist på kvalitet.
Vår samtidshistoria har skrivits om sedan serien gick. En extrem politisk polarisering och faktaupplösning har belägrat samhället. Vi vet inte längre vilka vi hatar mest, dem längst bort på andra ytterkanten eller de självgoda jävlarna i mitten. Och när Vita huset är lika korrupt som Kreml funkar inte Aaron Sorkins tjugo år gamla pojkrumsfantasier längre.
I dag är politiken den nya popmusiken. Tv-serier måste förhålla sig till det. Och det lustiga är att den serie vars veckoavsnitt jag längtar mest till just nu är The Morning Show med Jennifer Aniston och Reese Witherspoon – lustigt, eftersom den påminner så mycket om Aaron Sorkin. Men med den avgörande skillnaden att den är ett slags Sorkin för och med normala människor (i stället för ett rollgalleri bestående av idealversioner av Sorkin själv), och att den till fullo graviterar mot en politisk realitet – komplex metoo-problematik – i stället för en idealistisk dröm.
