Snobbism är trist – i alla dess former

På 1980-talet satt Carl-Jan Granqvist i tv-rutan iförd vit skjorta och fluga, med munskänkskoppen runt halsen, och pratade med smått parodisk överklassdialekt om glorior, nyridna svettiga hästar och multnande lövhögar. Det var så att säga öppet mål för snobbismanklagelser, vin som finkultur och något som bara var till för en utvald elit.

Carl-Jan är för övrigt en fenomenalt kunnig man som gjort storverk för svensk gastronomi och som har både glimt i ögat och räv bakom örat, så verkligen inget ont om honom som person eller yrkesman. Men likväl, den bilden av en vinfantast har etsats sig fast hos många och det är också vad många av dagens vinälskare vill komma så långt bort ifrån som det bara går idag. Problemet är bara att även antisnobbismen tenderar att bli precis lika snobbig.

Jag var på en bordeauxprovning för ett tag sedan, och när jag minglade runt i lokalen innan provningen släntrade en bekant från branschen in. Personen i fråga är ytterst vinkunnig men brukar vanligen röra sig i en vinvärld som snarare hyllar värdeord som småskaligt, biodynamik och minimal intervention, alltså en klart annan stil än traditionstyngda Bordeaux.

Hursomhelst, personen får syn på mig i vimlet, får en skamsen blick i ögonen och säger ”ja jo, det kan ju faktiskt vara gott med Bordeaux ibland också”. Klart att det kan! Bordeaux är ju magiskt. Men ja, Bordeaux är också en region som blivit en tydlig symbol för det gamla och traditionstyngda med allt vad det innebär i form av prestige, pengar och Carl-Jan-image. Alltså en lätt måltavla för exempelvis de som är hardcorefans av det som brukar benämnas med, den något märkliga, termen naturvin.

Och ja, klart att det är rätt att frigöra sig från gamla normer, att tänka nytt och fritt – så länge man inte heller går för långt åt andra hållet och dissar vissas åsikter framför andras eller kallar vissa vinstilar för tråkiga. Att till exempel enbart hylla instagramvänliga kreddviner från exklusiva småproducenter blir lätt en slags omvänd snobbism, och det var väl snobbismen överlag som vi ville undvika? Särskilt i dagens läge blir det fånigt, eftersom gränserna i vinvärlden blir allt mer suddiga och diffusa vad gäller stilar, metoder, filosofier och ursprung.

Alla inspireras av varandra och det går att hitta såväl ekologiska odlare som förgiftar sin jord som vinmakare i Bordeaux som jobbar biodynamiskt, till exempel. Den så kallade nya och gamla vinvärlden blir alltmer lika, och nya generationer utmanar gamla normer.

Det finns ofta mer än en sanning, och man måste inte välja sida. Så låt oss slippa alla former av snobbism framöver. Både den som traditionalisterna och hipsterdrickarna ägnar sig åt – och alla andra däremellan. För bland det roligaste som finns är ju olikheterna. Att få dela bord med någon som älskar storvulen barossashiraz medan jag själv sitter med en fjäderlätt natur-beaujolais. Eller någon som tycker att ofiltrerat orangevin är guds gåva till mänskligheten medan jag själv sippar på min välfatade gamla Rioja. Opposites attract, som det ju heter. Snobbism är däremot oattraktivt och svintrist, i alla former.