Om dörrar kunde tala
Öppen eller stängd, ett skydd mot omvärlden eller en port mot friheten? Dörren är en levande metafor i konsten med en symbolisk kraft och en historia att berätta, ofta med kvinnor i fokus. Konst- och teaterkritikern Georges Banus nya essäbok är en bitvis poetisk betraktelse över dörrens plats i västerländskt måleri.
Helene Schjerfbeck målade ”Dörren” i Bretagne 1884.
"Tofflorna" av Samuel van Hoogstraten (1670).
”Innergård i Delft” av Pieter de Hooch (1658)
”Den stulna kyssen” av Jean-Honoré Fragonard (1788).
Entrén till hospitalet Saint-Paul av Vincent van Gogh (1889).
”Öppna dörrar” av Vilhelm Hammershøi (1905).
”Identitetens förlopp” av Antoni Taulé (1977).
Man ska aldrig förlita sig på en ytterdörr. Liksom portar är ytterdörrar bedrägliga träskapelser, de invaggar en i en falsk trygghet. Så resonerade jag under min uppväxt i det kommuniststyrda Rumänien. Att jag då hyste misstro mot dörrar och portar hade fog för sig. Som barn hade jag i mitt föräldrahem snappat upp brottstycken av samtal om några bekanta till mina föräldrar som mot mitten av 50-talet, blott något år före min födelse, blivit hämtade av män i svarta skinnrockar för att sedan kastas i fängelse. Som mörkrets budbärare hade de svartklädda männen kommit nattetid och bultat på ytterdörren för att bli insläppta – mot dem kunde inte ens väl reglade dörrar och portar skydda på den tiden.