Dokumentären om Hans Arnold faller på eget grepp

Det börjar så bra – Hans Arnold, konstnären som så fantasifullt färgsatt vår barndom i allt från ”Allra käraste syster” till Veckorevyns ”Veckans chock”, står där som ung framför en gigantisk monstermun skapad av honom själv. Så börjar bilden röra på sig och Arnold vinkar in oss genom porten. En liten stund senare ringlar en tunn strimma av rök upp ur en av skorstenarna från bokuppslaget i självbiografiska ”Monstret som valp” från 2005. Det är fantastisk snyggt, nästan magiskt, att se bilderna väckas till liv.

”Jag är väldigt rädd för allt möjligt. Kanske också för spöken som jag mycket väl vet inte finns”, säger Hans Arnold medan kameran följer honom på promenad genom Gamla stan i Stockholm. Sedan berättar han om varför skräcken blev hans ledsagare i livet. Om sin farmors spökhistorier, sin magisters bestialiska bestraffningsmetoder och den rädsla för såväl Gud som djävulen som det katolska Schweiz fostrade honom till.