Leva under stress – exemplet Israel
Vilken inverkan har i längden den ständiga stress som invånarna i ett hotat land som Israel lever under? Den frågan diskuterades i ett mycket uppmärksammat föredrag på en internationell stresskonferens i Jerusalem nyligen.
"Närvarande tid och förfluten tid / är kanske båda närvarande i kommande tid / och kommande tid inrymd i förfluten tid. / Om all tid är evigt närvarande / är all tid oåterlöslig.”
"Med sådan vetskap, givs försoning?”
Jag kom att tänka på dessa rader ur två olika dikter av T.S. Eliot då jag lyssnade till ett föredrag med titeln "The stress of life in Israel”. Föredraget hölls av rektorn för Haifas universitet, professor Shlomo Breznitz, under den internationella konferensen om stress i krigs- och fredstid som nyligen hölls i Jerusalem.
Anförandet väckte stor uppmärksamhet bland deltagarna. Det var knäpptyst i den stora salen, det vanliga kommandet och gåendet under en konferens där flera föredrag hålls samtidigt och där man brukar "lyssna in” lite här och var, hade avstannat totalt.
Detta berodde inte enbart på att Breznitz är en lysande talare. Och heller inte uteslutande på ämnet. Snarare var det väl för att professorn lyckades vidga sitt ämne till att handla om mycket mera än om Israel, om livet här och den stress under vilken israelen lever.
"Stress” blir i detta sammanhang ett futtigt ord, jag skulle hellre vilja säga att anförandet behandlade människans villkor i allmänhet.
I den meningen är förstås Israel en alldeles utmärkt modell; modell och förstoringsglas på samma gång. Mycket av det som på andra håll bara finns antytt och kan sopas under mattan ligger här i öppen dager och har dragits till sina yttersta konsekvenser.
Breznitz började sitt anförande med det lika självklara som vanligen förbisedda konstaterandet, att den stress som människor i Israel utsätts för är något utöver, som påbröd till, alla de normala påfrestningar som alla människor ständigt måste handskas med, i större eller mindre grad. Också i Israel förälskar sig människor i fel person, även här skiljer man sig, också här konkurrerar man på jobbet. Eller vantrivs med chefen. Även här får föräldrar handikappade barn eller barn som dör i späd ålder.
Allt detta, och mycket annat, är alltså de stressfaktorer som israelen delar med alla andra människor, var de än bor.
Läs även
Men utöver detta kommer så ett antal faktorer som är speciella för israelens livssituation. För att nämna den av alla kända faktorn först: Sedan 30 år lever israelen i ett permanent krigstillstånd. Och då inbegrips inte bara de, alltför många, tillfällen då spänningen exploderar i ett regelrätt krig. Här inbegrips också, och i högre grad, spänningen som sådan, känslan av att leva under hot, i väntan på katastrofen.
Personligen tror jag att katastrofen, när den väl är ett faktum, t.o.m. kan upplevas som en lättnad. I varje fall i första ögonblicket. Den erfarenheten torde kunna bekräftas av alla som har upplevt atmosfären i något land strax före ett krigsutbrott. Eller av dem som fått vänta länge på ett ödesdigert läkarbesked, gällande den egna personen eller någon närstående.
Men, påpekade Breznitz, till krigshotet kommer också terroristhotet. Många israeler upplever sig själva, mer eller mindre medvetet, som en måltavla för livshotande fientlighet. Som någon man "vill åt”, vill illa. Och, skulle jag vilja tillägga, det värsta i den situationen är kanske känslan av absolut hjälplöshet, att bokstavligen vara "ett värnlöst offer”. Soldaten i krig vet åtminstone var stridslinjen finns, han hör och ser de fientliga planen – och kan skjuta tillbaka.
Civilisten som går på gatan vet inte vilken, om någon av de parkerade bilarna han passerar är minerad och när som helst kan flyga i luften. Hans rädsla är således delvis irrationell och därför svårare att handskas med. Dessutom väcker känslan av hjälplöshet hos tiotusentals israeler gamla traumata till livs, vilkas art inte torde kräva någon närmare förklaring.
Därtill kommer att Israel är ett litet land. Alla känner alla. När något händer är den första frågan: vem var det? Någon jag känner? Var min väninna på Machane Yehuda i morse då bomben exploderade på marknaden? Var min grannes barn (eller mitt, men det vågar man inte tänka) på bussen som exploderade? Visserligen skapar denna närhet mellan människorna en oerhörd lojalitet när det gäller. Men den gör också landet överkänsligt för förluster.
En ständig påminnelse om krigssituationen är också den regelbundna beredskapstjänst till vilken alla vuxna män kallas i olika omgångar under i genomsnitt en månad per år. Två andra viktiga stressfaktorer i israelens liv, vilka påpekades av Breznitz, är att Israel är ett invandrarland och samhällets konstant dåliga ekonomi med därmed förbunden hög inflation.
Immigrantsituationen tarvar ingen större fantasi att föreställa sig. Att skäras loss från sina rötter i ett landskap, ett språk, ett arbete, släkt och vänner är givetvis en smärtsam process. Även om den är självvald. Att på nytt slå rot kräver ansträngning. När det gäller språket, den svåra hebreiskan, lyckas de flesta invandrare aldrig helt hitta hem.
Men, skulle jag vilja påstå, i Israels fall tillkommer en annan svårighet. I motsats till alla andra invandrarländer är det inte de starkaste, de duktigaste, de mest livskraftiga som har kommit hit. Israel har varken kunnat eller velat välja och vraka bland dem som här sökt ett hem och en fristad.
Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv
Den israeliska massinvandringen, enstaka grupper och individer undantagna, bestod först av judar som lyckats överleva gettons och lägrens fasa, till priset av outplånliga ärr i kropp och själ. Nästa massinvandring kom på tidigt femtiotal med de s.k. orientaliska judarna från arabvärlden.
De som kom då var i allmänhet inte de välutbildade, friska och förmögna, de hade andra valmöjligheter. De som kom var till övervägande del fattiga, outbildade, ofta sjuka och med stora barnaskaror. Dessa människor och deras ättlingar utgör i dag över femtio procent av Israels befolkning. En siffra värd begrundan, i synnerhet i ljuset av den moderna sociologins upptäckter om det sociala arvets betydelse.
Den usla ekonomin får, kopplad med krigshotet, dubbel verkan. Penningvärdets snabba fall och osäkerheten om morgondagen ger en känsla av brådska. Detta känsloläge ger enligt min uppfattning livet i Israel en kvalitet som oftast uppfattas som, och ibland också är, vitalitet – men som lika ofta är ren nervositet och otålighet. Ett neurotiskt aktivitetsbehov. M. a. o: ett av de mera kända ångestbekämpningsmedlen.
Till sist, och enligt mitt förmenande viktigast: israelen lever med minnet av den moderna historiens största folkmord. Vare sig han personligen varit med om vad som här kallas "the holocaust” eller inte, så har minnet av denna massaker blivit en del av hans personliga psykiska profil.
Eller, för att uttrycka det i Breznitz mera vetenskapliga termer, vilken effekt kan vi i långa loppet vänta oss av israelens livssituation? "Jag är glad att inte kunna svara på den frågan”, sade han själv.
Det finns nämligen, i stort sett, två teorier. Den ena påstår, enkelt uttryckt: folk vänjer sig vid allt! Efter varje stressituation de lyckas genomgå kommer de ut starkare, hårdare. Erfarenheten skulle således verka som en psykisk vaccination.
Detta är ju en tilltalande teori, menade Breznitz och underströk att teorien som sådan kan vara en styrkekälla. Om man lyckas tro på den. Men anpassningen till en onaturlig och svår stressituation har sitt pris, varnade han. När det gäller statistiken över hjärtattacker ligger Israel t.ex. på första eller andra plats i världen. Även beträffande psykosomatiska sjukdomar figurerar landet högt upp i statistiken.
Man kan undersöka människors fantasier och drömmar, och barnens lekar. När man t.ex. frågade barn i en gränskibbutz: Vad kan du göra med en sko? så kunde man få svaret: Kasta på en terrorist! Och även om dessa fantasier är ett sätt att handskas med situationen så är det ju synd att jämt behöva handskas med en så påfrestande verklighet, menade Breznitz.
Till priset hör också att 80 procent av universitetsstudenterna måste ha ett arbete bredvid studierna, genom att de inte kan börja studierna förrän efter tre och ett halvt års värnplikt har de ofta hustru och barn att försörja när de börjar läsa. De har ingen tid över för idéer, sport och hobbies, och livskvaliteten blir lidande.
Men det finns alltså också en annan teori om stressens långsiktiga effekt: "Ingen vet vad som blir till strået som knäcker kamelens rygg.” Det finns en brytningspunkt, menar denna teori, där människor och samhällen stupar av utmattning. Ingen kan förutspå när punkten är nådd.
För denna teori talar bl.a. att det under de bägge världskrigen i allmänhet inte var rekryterna, som chockartat konfronterades med krigets helvete, vilka bröt samman. Det var veteranerna, de som varit med förr, många gånger, som plötsligt knäcktes.
När man nu inte kan göra något åt den israeliska livssituationens yttre faktorer, vad finns det då att hoppas på? Det finns just hoppet, svarade Breznitz och hänvisade till ett experiment med amerikanska stridsflygare under andra världskriget. Experimentet gick ut på att vända piloternas fruktan i hopp; och det lyckades. Över förväntan. Piloternas dödsskräck ökade vanligen med varje flygning. "Nu har jag klarat mig två, tre, fyra gånger – men nästa gång är det nog min tur” resonerade man. Så talade man om för piloten att han allt som allt hade fyrtio flygningar kvar – och piloten började räkna baklänges. För varje flygning ökade hans hopp att klara sig, varje flygning betraktades som en personlig utmaning, i stället för ett hot. Det är en attityd av stor vikt när det gäller att handskas med stress.
Receptet är nog bra, men inte så alldeles lätt att tillämpa på den israeliska situationen. "Om någon 1948 hade talat om för oss att nu har ni fem, sex eller sju krig att utkämpa, sedan får ni fred – ja, då hade vi kunnat räkna baklänges”, framhöll Breznitz. Så förhåller det sig nu inte. Tvärtom, det euforiska hopp som tändes med Sadats besök i Jerusalem har förvandlats till en kollektiv "post-Sadat-depression”.
Men enligt min mening finns det dock något annat, något som genom tvåtusenårig judisk historia i förskingringen har fått ersätta hoppet, och som gör så än: en trofasthet mot och ett ansvar för vårt dagliga liv, sådant det nu är. Efter varje pogrom har man sopat ihop skärvorna, begravt sina döda – och på nytt tänt sabbatsljusen på fredagskvällens middagsbord. Visst finns Messiastanken inom judendomen. Men väntan på Messias och hoppet om hans nya och bättre värld är inget passiv väntan. Tvärtom är det trofastheten mot den gamla, ondskefulla och sjabbiga världen som gör Messias ankomst möjlig.
När allt kommer omkring måste han ju ha någonting att komma till: en brödbutik där han kan få sabbatens vita bröd, ett festligt dukat sabbatsbord och barn, många barn. För sådana lär han ju tycka om.
Ja, "med sådan vetskap, givs försoning!”
