Ingen människa är en ö – så varför låtsas?
Den autonoma och starka individen är idag ett självklart ideal, men ju mer individualistiska vi blir, desto större visar sig behovet av att förankras i omvärlden. Flera samtida konstnärer och författare visar hur fokuseringen på självförverkligande får oss att fjärma oss från varandra.
Ordet individualism kommer från latinets individuum, med betydelsen ”odelbar”. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman har påpekat betecknade ordet i sin latinska form länge ”vilken enskild företeelse som helst – en kiselsten, en bolmört”, men kom i samband med upplysningen att bli människan privilegierat (”Det är dags för en ny individualism”, DN 27/2 2018). I 1820-talets Frankrike dök det upp som synonym till egoism. Idag, konstaterar Liedman, har det däremot förvandlats till ett ideal. Att vara en stark individ, en individ vars konturer avtecknar sig knivskarpt mot sin omvärld, antas vara någonting att sträva efter.