RecensionNya romaner
”Många får slängar av den lundellska sleven”
Den som läser Lundell för skvallerfaktorn kommer att bli besviken. Här finns få privata detaljer att finna. I stället ligger fokus på mer universella tankar om åldrande och död. Däri ligger också storheten i de nya dagböckerna.
Ulf Lundell inleder sin dagbok från 2021 med ett uppgivet eller kanske melankoliskt citat av Shakespeare: ”Det hörs musik, men du ser ledsen ut! Samklangen borde avla glädjestunder, men du blir nerstämd, njutningen tar slut och du får leda av musikens under”. Jag läser citatet som en programförklaring – livet leker inte lika mycket nu, som Fricky sjunger i sin vemodiga ”Nattbuss”. Allt tar ju slut, sommaren, förälskelsen och livet: och den insikten tycks plåga den ensamme mannen vid Stenshuvud nationalpark mer än i tidigare dagboksvolymer. Hur lever man sitt liv, vilka val gör man, vad lägger man sin tid på när man vet att allt, livet, existensen kommer att ta slut?
Rent teoretiskt är naturligtvis människan medveten om sin egen dödlighet redan som barn: Vi lever våra liv mot bakgrunden av att det kommer att tas ifrån oss. Detta förhållande är, paradoxalt nog, också det som gör våra liv och våra relationer värdefulla. Om livet var evigt hade varje dag betytt mindre. Trots detta oomkullrunkeliga fakta – alla dör, jag också – är den egna döden, som fenomenologen Maurice Merleau-Ponty påpekar, omöjlig att föreställa sig. ”Varken min födelse eller min död kan framstå som mina egna erfarenheter”, skriver han i ”Phenomenology of Perception”.