OvanjordenHans prosa strävar mot fjällvärldens svindel

Nog visste jag när jag läste den att Mikael Berglunds förra roman ”Smekmånader” (2017) utspelade sig i Bottenviken, men i mitt minnes geografi fick berättelsens öde ö halka en rejäl bit söderut, inser jag nu. Det jag såg framför mig under läsningen var det Östersjölandskap jag själv känner till, som börjar vid Slussen och har sin nordligaste punkt i Mariehamn. Jag tänker mig att vattnet är ungefär lika grått och upprört, men helt säkert är det ju inte. Litteraturens styrka och begränsning är att vi navigerar efter egna kartor. Vi får föreställa oss det okända utifrån det vi redan vet.

I en intervju för några år sen konstaterade Mikael Berglund lugnt, som ett faktum närmast, att han har ”en berättarplats som författare”. Det är en berättarplats som följer Vindelälven ungefär från Ammarnäs till Umeå vid havet, en berättarplats där svenska blandas med umesamiska och proportionerna mellan språken säger åtskilligt om var man kommer från och vem man vill vara.