RecensionNya romaner
Skilsmässoboken borde blivit en ”J’accuse”
Uppenbarligen har Carolina Setterwall velat förstå sig på föräldrarnas livsval – men förklarande separationsberättelser ur de vuxnas perspektiv finns det drivor av.
I 2010-talets stora litterära ström, den autofiktiva romanen, fanns en liten undergenre som bestod av tre romaner med ett märkligt släktskap. Jag tänker på Tom Malmquists ”Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” (2015), Malin Lagerlöfs ”Dagbok från ditt försvinnande” (2016) och Carolina Setterwalls ”Låt oss hoppas på det bästa” (2018) – tre vittnesmål om den förtvivlade, fragmentariskt förvirrade tid som följer när en älskad livskamrat avlider. Plötsligt och alldeles för tidigt, utan hänsyn till barn eller konflikter som man borde haft decennier på sig att lösa.
När nu Carolina Setterwall ger ut sin andra roman tar hon itu med ett frö som finns planterat i ”Låt oss hoppas på det bästa”. Där lider berättarjaget av kontrollbehov i nära relationer som hon härleder till uppbrott i barndomen: föräldrarnas slitsamma skilsmässa, att en styvmamma trädde in och tog plats, en ofrivillig flytt ut på landet, att hon tappade anknytningen till sin mamma och att pappan i sin dotters tonår gick bort i cancer.