Konspirationsteorier, kulturkrig och rena fantasier. Vladimir Putins syn på världen – och Ukraina – har byggts upp under årtionden. Det gör också att hoppet om fred minskar, skriver Martin Kragh.
Tre veckor efter den ryska militärens storskaliga angrepp på Ukraina, samlade Vladimir Putin sina medarbetare till ett möte om sitt lands socioekonomiska situation. Men mötet handlade inte om Rysslands tilltagande isolation, eller hur internationella företag börjat överge landet. Samtalet – eller snarare den ryska presidentens monolog – utmynnade i en halvtimmeslång tirad om ukrainsk historia, inhemska fiender, och västvärldens påstådda ambitioner att stycka upp ryskt territorium.
Historiker och statsvetare har en preferens för att förklara krig i termer av maktbalans och dominans. Rysslands sedan 2014 pågående aggression mot Ukraina har beskrivits som ett försök att säkra militärstrategiska tillgångar, alternativt att förhindra ett ukrainskt närmande till EU och Nato. I december 2021, när Kreml inledde sin diplomatiska offensiv för att revidera den europeiska säkerhetsordningen, var kraven till att Nato retirerar till 1991 års gränser och att Ukraina permanent ”finlandiseras”, en inskränkning av landets suveränitet och självbestämmande.