ReportageSvD:s kulturmagasin
Älskade tristess – litteraturen vågar sig utanför tullarna
När Stockholm växer kliver Stockholmslitteraturen ut i närförorten. Flera aktuella svenska romaner skildrar stadens förorter – inte som konfliktfyllda parallellsamhällen utan som något oansenligt och vardagligt.
”Riv sönder den gamla poesins nät över Stockholm!” uppmanade i början av 1900-talet författaren Ludvig Nordström. Bellmans stadsmänniskor var borta sedan länge, inte heller Strindbergs halvrurala eller Hjalmar Söderbergs svala och eleganta Stockholm fanns egentligen kvar. Istället skulle den täta kvarters- och industristadens nya erfarenheter prägla litteraturen. Som litteraturvetaren Alexandra Borg har visat i sin studie ”En vildmark av sten” var litteraturens kopplingar till Stockholms modernisering i början av 1900-talet någorlunda enhetliga. Oavsett författarnas klass, kön eller annan tillhörighet tematiserades individen mot samhället, frihet mot konformism, massans tryck, den laddade betydelsen av slumpartade möten.
Det är föreställningar om den moderna staden som numera är inarbetade schabloner. ”Förorten” däremot, har helt andra representationsmönster. De litterära kopplingarna till Stockholms suburbanisering har varit mångbottnade och erfarenheterna har spridits över olika platser.