Hugo Rehnberg: Jag kan inte sluta vara mikroaggressiv

Min kollega och jag står i hissen efter ett kundmöte.
– Det där gick ju bra, säger jag.
– Nja. Du avbröt deras marknadschef lite för ofta, säger hon. Och det där Village People-skämtet när de berättade om Pride-satsningen var inte helt lyckat.
– Äh …
– Du borde lära dig att kontrollera dina mikroaggressioner.
– Mina vad?
– Jag orkar inte förklara. Googla.

Det gör jag. Enligt sajten Näthatshjälpen.se är ”mikroaggression” ett subtilt nedvärderande beteende i ord, handling eller förhållningssätt. Alexandra Pascalidou förtydligar i en krönika i Journalisten: ”Mikroaggressioner är rasismens och sexismens nya ansikte”. ”Skulle de (gärningsmännen) konfronteras kontrar de med att anklaga sina måltavlor för överkänslighet eller offermentalitet.”

Jag förstår. Mikroaggression är ännu en av samtidens många vattendelare. Avskytt av alla som anser att den politiska korrektheten skenat och att man snart inte vågar öppna käften i det här jävla landet. Avgudat av alla självutnämnda rättvisepoliser som lever för att nosa upp nya kränkningar. 

Helst vill man ju inte tillhöra något av lägren. 

”Nya ansikte” är ändå att ta i. Klunsighet uppfanns ju inte samtidigt som smartphonen. Människor har väl alltid – medvetet eller omedvetet – uttryckt sig taktlöst. Men att vi betett oss ociviliserat i årtusenden rättfärdigar förstås ingenting. Jag menar, vi brukade prygla barn, fängsla homosexuella och lägga bananer på pizzan också.

Men jag är inte säker på att känslosamhället behöver mer näring. Inte övertygad om att vi behöver nya ord som ytterligare sänker kränkningsribban.

I känslosamhället vinner känslan alltid över förnuftet. Är du kränkt så är du kränkt. Lita på den känslan och anta det värsta om alla. I känslosamhället är det viktigare att inte säga fel än att säga rätt. Och det som inte dödar dig gör dig svagare.

Det blir inte bra.

Nu har jag marinerat ämnet en hel förmiddag. Och jag lovar, det här är inget försvar för att jag gärna skämtar om min frus bilkörning och ständigt härmar min kollega Oskars västkustdialekt, men i frågan om mikroagressivitet ställer jag mig i högerklungan.