Svindlande Giacometti på Moderna museet
Vad återstår när allt oväsentligt avlägsnats? Essensen, kärnan, sårbarheten? Det frågar sig Joanna Persman alldeles tagen av skulptören Alberto Giacomettis verk. Hon grips av en känsla av att vilja trösta figurerna i deras existentiella ensamhet.
Alberto Giacometti, ”Le palais à 4 heures du matin” (Palatset klockan 4 på morgonen), 1932.
Henri Cartier-Bressons berömda fotografi av Alberto Giacometti i hans utställning på Galerie Maeght i Paris 1961.
Alberto Giacometti, ”La clairière” (Gläntan), 1950.
Alberto Giacometti, ”Ansikte mot ansikte”, installationsvy på Moderna museet. Längst till höger ”Det osynliga föremålet”, 1934–35.
Alberto Giacometti, ”Ansikte mot ansikte”, installationsvy på Moderna museet.
”Skönhetens ursprung är alltid det sår – unikt för var och en av oss, dolt eller synligt – som alla människor bär på, bevarar och flyr in i när de vill dra sig undan världen för en stunds kort men intensiv ensamhet.”
Så skriver Jean Genet i sin vackra essä ”Giacomettis ateljé” (1963). Det är just detta hemliga sår i varje människa och ting, som Alberto Giacomettis konst söker, menar Genet. Det är svårt att inte hålla med honom.