RecensionNya romaner
Även när man går vilse är Eriksson underhållande
I Ulf Erikssons nya roman blir mötet mellan två vänner i en park utgångspunkten för en fenomenologisk granskning av fantasin. Vad kan vi egentligen veta om en annans medvetande? Magnus Ringgren har läst en påfallande rolig roman som tänker mer än den berättar.
Hur ska en roman se ut? Det enklaste svaret är att kräva den på ”en stark berättelse”. Men hos mig ljuder varningssignaler. Med starka berättelser byggs varumärken och konspirationsteorier. Med ”anektodisk bevisning” kan man bevisa vad som helst, till exempel att mässlingsvaccin orsakar autism eller att alla män innerst inne är våldtäktsmän. En klok författare bör överväga annan styrka än den vanliga, att komplicera och kontaminera sin text.
Med undantag kanske för några utmärkta noveller har Ulf Eriksson alltid avvisat hungern hos kritik och läsare efter starka berättelser. I form och språk har han sökt andra vägar än den klassiska realismens. ”Jaglitteratur” och andra gångbara genrer har han gått omvägar kring. Ett utmärkt exempel är den nya boken ”Fönstret i parken”, en roman om vänskap som tänker mera än den berättar. Och när den drar en historia hamnar den ofta i brusten fantastik.