Det svänger om hjärnans synapser
Från att ha uppfattats som en teater där själen sitter och tolkar våra sinnesförnimmelser har hjärnan på senare år allt oftare beskrivits som en algoritmstyrd dator. En betydligt mer korrekt metafor vore att likna hjärnan vid en kör med många stämmor som sjunger i en gammal kyrka.
För snart trettio år sedan lanserade filosofen Daniel Dennett en verkningsfull bild för att kritisera en traditionell syn på medvetandet. Metaforen var ”den cartesianska teatern”, och den felaktiga idén att det någonstans i hjärnan skulle finnas en själ som iakttar och tolkar en sorts föreställning som uppstår till följd av sinnesintrycken. Dennett menade att vi måste göra oss av med idén att det finns ett särskilt ställe i hjärnan som rymmer själen och självet – Descartes trodde att det var tallkottskörteln – och i stället betrakta vårt medvetande som ett resultat av parallella processer i nervceller som är utspridda över hjärnbarken. Dennett tänker sig att hela hjärnan kan liknas vid en dator – eller snarare många ihopkopplade datorer – med en enorm processorkraft. Hjärnan är alltså enligt honom i grunden en uppsättning beräkningsregler (algoritmer) som processar information om omvärlden i sina kretsar.