RecensionNya romaner
Ernaux biktbok är fri från psykologiskt siktdjup
I sin senaste bok återvänder Annie Ernaux till en omskakande natt i ungdomens Normandie. Med stor konkretion återskapar hon minnets värld, skriver Emi-Simone Zawall – men varför har skildringen av en så avgörande händelse dröjt till nu?
”Så länge som en fransk litteratur kommer att existera”, konstaterade den kände franske litteraturkritikern Albert Thibaudet i en av sina stående spalter i Dagens Nyheter den 21 januari 1923, ”så länge kommer det att finnas människor vilka vid sitt skrivbord berätta om sitt eget jag och försöka undersöka hurudant det är och varit, vare sig för att njuta behaget av en resa i sin inre värld eller för att visa sig för sina likar sådana som de äro eller tro sig vara eller sådana som de skulle vilja att man trodde dem vara. /…/ Intet lands litteratur är mera rik på memoarer än den franska. /…/ Man kan till och med säga att det är den enda litteraturgren som aldrig skall torka ut hos oss.”
100 år senare får man ge Thibaudet fortsatt rätt. Visst har den franska gamla vanan att skriva om sig själv skymts en del av de senaste årtiondenas stilla explosion av ”jaglitteratur” i resten av världen. Men det räcker nästan med att titta i valfri fransk bok som på ett eller annat sätt utgår från författarens liv för att man ska bli påmind om det. Det är något med det där självklara och kompromisslösa förhållningssättet till den egna erfarenheten, tanken och känslan. Som om själva utgångspunkten för den litterära verksamheten vore något i stil med: ”jag skriver, alltså finns jag”.