Modemästarens bekännelser

Tom Ford gör entré med sådan perfektion att det hade kunnat vara regisserat av honom själv: han kliver in i hotellsviten, lösgör kavajen med en diskret hand-rörelse när han slår sig ner vid bordet, justerar manschettknapparna och berättar om svårigheten att arbeta med Hollywoods största stjärnor:

– Alla skådespelare har sin egen uppfattning om hur scenerna ska spelas. Jag döljer mycket av manuset och många av dem gillar det inte. När skådespelarna kom till inspelningsplatsen för sin första gemensamma scen i filmen började de direkt argumentera.

Tom Ford lägger an en gnällig barnröst.

– ”Nä, jag skulle gå och ställa mig här borta om jag sade den repliken” hävdade någon och någon annan svarade ”Nej, jag skulle slå honom på det här sättet…”. Det var kaotiskt. Det tog flera dagar att filma scenen eftersom varje skådespelare hade sin egen idé om vad de hade gjort i den situationen. Till slut fick jag säga ”Nej. Du går från punkt A till punkt B och du går och ställer dig där borta”.

Är du bossig?

– På ett varsamt sätt, haha. Jag menar, jag är ju regissören. Jag är en psykolog på inspelningsplatsen eftersom jag vill få ut den bästa prestationen ur varje skådespelare och de arbetar på olika sätt.

Tom Ford är en av vår tids största modeskapare. Han har arbetat som creative director för Gucci och Yves Saint Laurent, utsetts till årets designer av det amerikanska moderådet CFDA och på egen hand satt tonen för vad som är god smak. Parallellt med modeskapandet har han dessutom blivit Hollywoods kanske hetaste regissör. 2009 släppte han den Oscarsnominerade debutfilmen A single man och nu återvänder han med uppföljaren: Nocturnal animals.

– Jag är en bättre modedesigner när jag skapar film, säger han. Jag byggde en redigeringsstudio i min hotellsvit, klippte film i fyra timmar, sprang i väg och arbetade på min kollektion några timmar och återvände sedan till klippbordet. Jag var så lycklig och min hjärna gick på högvarv.

Filmen är baserad på romanen Tony and Susan av Austin Wright och huvudrollerna spelas av Jake Gyllenhaal och Amy Adams. Tom Ford har på egen hand regisserat, skrivit och producerat filmen.

– Jag är gammalmodig och vill att filmstjärnor ska vara filmstjärnor. Jag bryr mig inte hur draperierna fångar ljuset, jag vill ha närbilder på skådespelaren. Jag vill se ANSIKTET! Ögonen! Jag vill se deras känslor, säger han med sorgsen stämma och lutar hakan mot axeln.

Handlingen kretsar kring konsthandlaren Susan som – i ett liv av lyx och överflöd – söker efter något av bestående värde. En dag postar hennes exmake manuset till sin hämndroman och de parallella hand-
lingarna vävs snart samman till en psykologisk thriller.

– Jag vill att man ska lämna biosalongen och känna sig plågad och ifrågasätta saker i sitt eget liv. Det jag tog med mig från filmen är att om man har en värdefull person i sitt liv så får man vara noga med att inte kasta bort den. Jag är en lojal person, jag har levt med samma människa i 30 år och ser till att behålla människorna i mitt liv. I en värld där folk kastar bort både saker och människor var det något som jag ville belysa.

Tom Ford är medveten om att han själv ägnat hela sitt liv åt att sälja drömmen om den perfekta ytan.

– Susan är i högsta grad jag själv. Hon har allting materialistiskt, men inser att hon fortfarande är olycklig. Hon kämpar dagligen med tomheten och meningslösheten i tillvaron.

Debutfilmen A single man handlar om en deprimerad, homosexuell professor som sörjer sin bortgångne make. Tom Ford, som själv har kämpat med depression och alkoholism, beskriver filmen som ett självbiografiskt porträtt.

– A single man handlade om min livskris. Scenen när han klär på sig om morgonen är helt och hållet jag själv. En av sakerna som jag gör när jag är deprimerad är att jag putsar skorna, knyter slipsen och tar på mig en kostym. Det blir en slags rustning.

Mayfair, London. Gråhåriga italienare korsar gatorna med konstverk inslagna i bakplåtspapper, shoppande ladies – ansiktena framtunga av botox – parkerar sig utanför skyltfönstren och njuter av en rökpaus.

I en hotellsvit på andra våningen har Tom Ford funnit sig tillrätta. Han ser ut som man förväntat sig: skräddad kostym, bred slips, guldklocka i läderband, förgyllda manschettknappar och matchande säkerhetsnål placerad mellan skjortkragarna under slipsen. Han berättar att livet som nykter förändrat honom.

– Jag hade inte kunnat ha designerkarriären som jag har nu, jag hade inte kunnat slutföra mina filmer, jag hade inte kunnat bli förälder. Jag drack för att fly och du kan inte förändra ditt beteende om du hela tiden springer från dina personliga problem. Nu är jag lyckligare än någonsin. Dessutom är min hy vackrare.

Tom Ford växte upp i Texas, flyttade till New York för att studera på Parsons school of design och landade så småningom en praktikplats på Chloé i Paris. 1994 tillträdde han rollen som creative director på Gucci och 1999, när modehuset köpte Yves Saint Laurent, blev han creative director även där. 2004 – 42 år gammal – lämnade han modekoncernen efter interna stridigheter och lanserade 2006 sin egen klädlinje, Tom Ford. Ett modehus som idag omsätter en miljard dollar och bärs av alla från Michelle Obama och Beyoncé till Daniel Craig och Johnny Depp. Han förklarar att faderskapet gjort honom till en bättre designer.

– Pappalivet är stressigt, men det är inte en stress som handlar om dig själv. Det är en stress där du oroar dig för ditt barn, vilket gör att du funderar mindre på jobbet, dina personliga bekymmer eller vad den där personen sade som gjorde dig så förbannad. Det har blivit en paus ifrån mig själv och därför presterar jag också bättre i yrkeslivet.

Tillsammans med maken Richard Buckley, 69, och sonen Jack, 4, lever han idag ett familjeliv i huset i Bel Air.

– Jag har en underbar familj och jag spelar tennis varje dag. Den typen av saker gör mig lycklig. Men jag fortsätter kämpa mot de mörka tankarna, särskilt döden. Jag tänker på döden varje dag. Jag tror det är så som jag är skapt bara.

Han har lärt sig att acceptera livets toppar och dalar.

– Livet blir lätt en enda lång strävan efter ouppfylld lycka, eftersom samhällets uppfattning av vad som är lycka inte existerar. Ingen lever lycklig i alla sina dagar. Även om du får allt som du önskat dig så blir du inte lycklig. Livet består av allting: sorg, glädje, tragik. Det har varit en viktig lärdom.