Kvinnor utan mänLivets påtagliga fiktion skildras med galghumor

Sällan känns väl människolivet så fiktivt som när man på kvällen tittar ut över byggnader fulla av lägenheter. Alla episoder som pågår där innanför rutorna, som i ett dockhus. Jag tror bilden förekommer i någon svensk film från 90-talet. Om de elva novellerna i Pamela Jaskoviaks ”Kvinnor utan män” har ett gemensamt motiv är det just det: livets påtagliga fiktion. Titeln relaterar till Hemingways novellsamling ”Män utan kvinnor” från 1927, liksom till Haruki Murakamis novellsamling med samma titel från 2014.

I Jaskoviaks noveller är kvinnorna nu inte utan män, men deras relationer till män är mer eller mindre skruvade. En begravningsentreprenör inser att ett av liken hon ska svepa är mannen i hennes liv. En utbränd medelklasskvinna som skriver pjäser är otrogen med brevbäraren och håller relationen hemlig för sin självupptagne sambo genom ett system med olikfärgade gummiband i brevlådan. En bonde som levt hela sitt liv med sin bror på den skånska landsbygden begår självmord när brodern plötsligt blir förälskad i byns rammakerska. Och med en blinkning till Thomas Manns ”Döden i Venedig” åker en författare med skrivkramp på resort till Florida samtidigt som covid-19 bryter ut.