RecensionNya romaner
Le Clézio vägrar bli nostalgisk över den tid som flytt
I ”Sång till Bretagne” återgår J M G Le Clézio till sin barndoms sommarlandskap. Kristoffer Leandoer har läst två berättelser av den franske Nobelpristagaren, där perspektivet växlar mellan barnets och den vuxnes blick.
Nobelpristagaren J M G Le Clézios författarskap är inne på sitt sjunde decennium, osannolikt nog för någon som alltid sett tillvaron ur barnets perspektiv. När han kom med sina första böcker på sextiotalet, skrivna på en hallucinatorisk, rastlös, fragmentarisk prosa som försökte omfatta hela världen i sin meningsbyggnad, hälsades han som den franska litteraturens unga hopp. Han mötte den moderna världen överallt där den skavde och stötte bort, och ville se den med de bortstöttas blick: ursprungsbefolkningar, fattiga, barn. I några böcker på sjuttiotalet fann han ett sätt att skriva fram äventyret, det ständigt vibrerande nuets ögonblick i ett skyddslöst barns möte med omvärlden, som inte liknar någon annan litteratur. Därefter uppsökte Le Clézio ett mer traditionellt episkt berättande, som så småningom fokuserat på den egna släkten, familjen och slutligen honom själv.
I ”Sång till Bretagne” gestaltar Le Clézio sin barndoms sommarlandskap i Bretagne men med bibehållen distans.