Här hittas nyckeln till Miles Davis ”omvända” rasism
Rasismen är ständigt närvarande i Stanley Nelsons inkännande dokumentär om Miles Davis. Här möter vi mannen som bytte musikstil flera gånger under sitt liv men som också stod upp för svartas rättigheter.
Skivan ”Milestones” utgiven av skivbolaget Columbia 1958. Miles Davis med trumpeten i hand stirrandes in i kameran. Definitionen av cool?
Det finns så många dimensioner av Miles Davis. Från 50-talets coola jazzkatt, via 60-talets fusion-hipster till 70-talets lätt utomjordiska funkexperiment. Och så finns det ett 80-tal också, en hel del heroin och en personlighet som väl knappast hade gått helskinnad ur metoo-debatten. Jazzen har sina storheter som Charlie Parker och John Coltrane, men ingen kommer i närheten av den popstjärne-status som Miles Davis ändå har.
Det är bara att titta på det ikoniska skivomslaget till ”Milestones” från 1958 för att förstå varför. På en tidsenligt formad stol sitter Miles med trumpeten i handen och tittar in i kameran, iklädd en sobert grön skjorta med upprullade ärmar. Det kanske inte låter mycket för världen i dag, men den där skjortan har designer försökt att återproducera. Cool är ett lite smått töntigt ord, men det är vad man tyst viskar i huvudet när man ser det omslaget.