Ledare
Vad är en svensk egentligen?
Vad är svenskhet och vem är svensk? Vem är inte svensk? Diskussionen dyker återkommande upp. En orsak är att ordet svensk syftar på tre olika saker samtidigt: etnicitet, nation och medborgarskap. Kanske kan språket hjälpa till med integrationen, så att fler känner sig självklart hemma i den svenska nationen. Men då behövs förmodligen nya ord.
En av dem som jag har pratat mest med om identitet och svenskhet genom åren är författaren Qaisar Mahmood, till vardags avdelningschef på Riksantikvarieämbetet. Vi lärde känna varandra när vi båda deltog i en paneldebatt om kulturarv och främlingsfientlighet på Historiska museet i början av 10-talet. Min poäng där var att intellektuella och politiker i sin iver att vara inkluderande ibland har gått så långt att de förnekar att det ens finns en svenskhet att inkluderas i. Ett par klassiska exempel på det är Fredrik Reinfeldt besökte Ronna och sade att ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Eller när Mona Sahlin påstod att det inte fanns någon svensk kultur. När Fredrik Reinfeldt pratade om ”etniska svenskar mitt i livet” blev upprördheten stor över att han ens påstod att det fanns något som kunde kallas etniska svenskar. Men om svenskheten är helt tom, vad betyder ens integration då?
Trots att jag hade uttalat hans namn fel i paneldebatten (man säger kesar, inte kajsar) satt jag några månader senare i Qaisars kök och diskuterade identitet och svenskhet ihop med Dilsa Demirbag-Sten och Adam Cwejman. Jag minns inte ordagrant vad vi sade, bland annat för att vi drack vin, men de stora dragen kommer jag ihåg. Dilsa berättade om hur hon fick sina identiteter att gå ihop. Kurd från ett jordgolv i turkiska Kurdistan, till Gottsunda i Uppsala och nu på Östermalm i Stockholm. I dag driver hon Berättarministeriet, en obunden stiftelse. som går ut på att ge barn en trygghet i det skrivna ordet. På svenska.
I boken Jakten på svenskhet (2012) reste Qaisar från norr till söder i Sverige och fann fler skillnader än likheter. Han menade, och menar fortfarande (tror jag), att svenskheten bäst kan beskrivas som en lök. Det finns ingen kärna, även om de flesta föreställer sig det. Han är född i Lahore, uppväxt i Tensta och bor i dag i centrala Stockholm. Eftersom det inte finns någon kärna kan definitionen av vad som är svenskt också utvecklas, även om det kan gå trögt.
Eftersom jag har skrivit offentligt om behovet av en inkluderande nationalism, en öppen svenskhet, i över tio år är jag van vid reaktioner.
Adam berättade lite om sin släkthistoria. I hela världen finns det endast åtta personer med namnet Cwejman. Alla är svenska medborgare, och flera av dem är födda i Sverige med föräldrar som också är födda här. Namnet är numera, sedan ett par generationer, ett svenskt namn. Före 1960-talet, då den första Cwejman kom till Sverige, var det ett polsk-judiskt namn. I dag existerar det inte längre i Polen. Han talar polska flytande, även med sina barn. Han ser sig själv som en del av både den polska och den svenska nationen, men är inte polsk medborgare eller har någonsin bott där. Hur bör Cwejman kategoriseras? Är Adam Cwejman svensk?
Min fråga vid köksbordet var vad den nya svenskheten lämnade dem, som jag, som inte har några bindestreck i sin svenskhet. De som saknar närliggande kopplingar till andra länder. Mitt eget efternamn är finskt, men den delen av släkten var finlandssvensk när den flyttade från östra till västra rikshalvan under rysshärjningarna i början av 1700-talet. Om det finns sätt att beskriva svenskar med rötter i andra länder, hur beskriver man dem som inte har det, vars rötter främst finns i Sverige, utan att samtidigt exkludera andra svenskar?
Efter att ha läst Thomas Gürs senaste lördagskolumn som handlade om just detta påmindes jag om den där diskussionen vid köksbordet. Med detta i åtanke skrev jag en serie tweets i måndags. Eftersom jag har skrivit offentligt om behovet av en inkluderande nationalism, en öppen svenskhet, i över tio år är jag van vid reaktioner. Jag föreslog att man skulle införa ordet ”svenskländare” för att fler skulle kunna inkluderas i den svenska nationen. I dag betyder svensk tre saker samtidigt, vilket återkommande orsakar förvirring, som den återkommande debatten om vad Björn Söder menar med svensk egentligen. Svensk betyder på en och samma gång:
Läs även
1) att man är etnisk svensk, vilket omfattar de som främst har sina rötter i den dominerande folkgruppen i Sverige. Som Thomas Gür skrev på ledarsidan i lördags omfattar även detta att ”de har assimilerats under några generationer (skottar, valloner, tyskar) eller sedan barnsben (adoptivbarn men även barn till invandrare som vuxit upp och in i en svensk identitet)”. Det finns även etniska svenskar utanför det nuvarande Sveriges gränser: finlandssvenskar, ålänningar, estlandssvenskar bland andra. Men finns det ens etniska svenskar? När Reinfeldt sade att det fanns något som kan kallas ”etniska svenskar” fick han rött ljus i en faktakoll. På nyhetsplats i DN hävdade man att bara extremhögern använde sig av sådana begrepp som etnicitet. Detta är något förvirrat. Begreppet etnicitet används ofta av etnologer, sociologer, historiker, antropologer och andra akademiker – och journalister. Utan det begreppet skulle det vara svårt att skriva om kurder, som är en etnisk grupp som är uppdelad mellan olika stater (och nationer, enligt vissa). Både historien och samtiden är full av etniska grupper som saknar egna länder, men ingår i andra.
Samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar är nationella minoriteter i Sverige, vilket innebär att de ingår i den svenska nationen, utan att för den sakens skull vara etniska svenskar.
2) att man tillhör nationen Sverige. På samma sätt som att man kan vara antingen finlandssvensk eller finskspråkig finne, men att båda grupperna är finländare (vilket även gäller ålänningar, samer, judar, tatarer med flera). Båda grupperna tillhör nationen Finland, även om de är olika etniska grupper. Samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar är nationella minoriteter i Sverige, vilket innebär att de ingår i den svenska nationen, utan att för den sakens skull vara etniska svenskar. Man kan vara etnisk svensk och inte ingå i nationen Sverige, och man kan ingå i nationen Sverige utan att vara etnisk svensk. Innan enandet av Tyskland 1871 var den tyska nationen utspridd över en mängd stater. Fortfarande är Tyskland nästan unikt i en europeisk kontext eftersom de flesta av de städer och platser som har varit viktiga för den tyska identiteten historiskt sett i dag befinner sig utanför det nuvarande Tysklands gränser.
3) att man är svensk medborgare. Detta är främst en juridisk kategori i Sverige. Själv har jag i många år nu försökt att uppvärdera medborgarskapet på ett sätt som liknar det amerikanska. Men något sådant har ännu inte blivit verklighet. Om medborgarskapet fick en viktigare symbolisk funktion skulle det kunna innebära en genväg till att nya medborgare även snabbare upplevde sig tillhöra den svenska nationen.
Att ordet svensk slår samman dessa kategorier har att göra med vår historia. Till skillnad från Finland som aldrig har existerat som enspråkigt land, har man i Sverige inte behövt reflektera särskilt mycket över de olika innebörderna som finns i ordet svensk. Jag använde ordet ”nivåer” i en tweet, men det för tankarna till en hierarki, vilket jag tror leder fel. En mer verklighetsnära bild är att se det som tre cirklar som till stor del överlappar varandra, men inte helt och hållet. Så tror jag i ärlighetens namn de flesta ser på det. I februari förra året skrev jag om just detta: ”Bara 20 procent av svenskarna tycker att det är mycket eller ganska viktigt att vara född i landet för att betraktas som svensk. Det är minst av alla undersökta länder. Kan jämföras med 47 procent i Frankrike, 56 procent i Storbritannien och 77 procent i Grekland. På samma sätt utmärker sig svenskar i att bara 64 procent anser att det är mycket eller ganska viktigt att dela traditioner eller kultur för att vara svensk. Också det minst av alla. I Ungern är det 94 procent. Bara sju procent tycker man behöver vara kristen för att vara svensk. Motsvarande siffra i Polen är 34 och 32 i USA.”
93 procent anser att det är mycket eller ganska viktigt att man ska kunna tala svenska för att betraktas som svensk.
Men på en punkt är Sverige ungefär som övriga västländer. 93 procent anser att det är mycket eller ganska viktigt att man ska kunna tala svenska för att betraktas som svensk. Det spelar alltså ingen roll varifrån du kommer, hur du ser ut eller vem du (eventuellt) ber till. Så länge man talar svenska och aktivt tar del av svenska traditioner och blir en del av svensk kultur så betraktas man som svensk. För att återvända till tredelningen av svenskhet är det detta som krävs för att andra svenskar ska betrakta en som en del av den svenska nationen, förmodligen oavsett vilket medborgarskap man har. För att parafrasera anktestet: Man behöver simma som en anka, kvacka som en anka, för att anses vara en anka.
Etnisk nationalism i det här sammanhanget innebär att man anser att svenskheten i princip är stängd för nykomlingar. Motsatsen är inte heller bra. Som när författaren och juristen Joakim Zander i sin iver att fördöma mina tweets påstod att han inte visste när midsommar hade infallit och förresten firade han den utomlands. Själv menar jag bestämt att midsommar är en omistlig del av svensk kultur sedan urminnes tider, men att vem som helst kan delta i firandet. (Sverige är inte heller det enda land som firar dagen, även om vårt sätt att göra det på är specifikt.) Detta är vad en inkluderande nationalism går ut på.
Jag är övertygad om att identitetspolitik från både vänster och höger riskerar att förstöra möjligheterna för en svensk nation som självklart inbegriper fler etniciteter.
Hur svensk är min vän Qaisar Mahmood då? Alldeles för svensk, om man lyssnar på en del som är lagda åt det identitetspolitiska hållet. I den självbetitlade boken av ras-separatisterna Rummet beskrevs han som en person som: ”Älskar Sverige och svenskarna så hårt att du borde köpa dig ett par knäskydd så du inte får ont i knäna när du suger av dessa härliga Vasaättlingar.” Mahmood och sådana som han beskrivs som servila personer som kan röra ”sig i vita rum likt en trotsig men förslappad hemmakatt”.
Jag är övertygad om att identitetspolitik från både vänster och höger riskerar att förstöra möjligheterna för en svensk nation som självklart inbegriper fler etniciteter. Exempelvis hör etniska nationalister återkommande av sig till Hanif Bali, riksdagsledamot för Moderaterna med skägg av bibliska mått, och säger att de vill ha honom utvisad (andra anser att han är främlingsfientlig…).
Rent språkligt skulle det behövas ett sätt att prata om det som underlättar. Bindestrecksidentiteter kvalificerar svenskheten, vilket var orsaken till att jag föreslog ”svenskländare”, med ”finländare” som inspiration. Men vilket ord som används är inte viktigt, utan att det finns ett sätt att enkelt visa att man syftar på hela den svenska nationen, oavsett var man kommer ifrån.
Läs även
Är jag en landsförrädare på grund av det jag skrev på twitter? Jens Liljestrand slår åtminstone fast att så är fallet på Expressens kultursida, i ett slags svar till mina tweets. Det är inget nytt att den sortens grova, nationalistiskt präglade, etiketter klistras på mig. Per Svensson, i dag politisk chefredaktör på DN, nöjde sig med att kalla mig Sverigehatare (Sydsvenskan, 25/1 –16). Den gången var skälet att jag hade haft den dåliga smaken att inte älska allt, precis allt, med det samtida Sverige. (Vilken sorts vulgär nationalism måste man tillhöra för att kräva det av någon?) Dessutom hade jag haft den dåliga smaken att låta mig intervjuas av den danska tidningen Weekendavisen om vad som då pågick i Sverige.
Andra tyckte att jag var illojal mot landet, även om få kallade mig landsförrädare. Man måste faktiskt tänka på Sverigebilden, sade man.
Andra tyckte att jag var illojal mot landet, även om få kallade mig landsförrädare. Man måste faktiskt tänka på Sverigebilden, sade man. Samma kritik fick andra som lät sig intervjuas av utländska medier. Vilka var det då som tangerade att anklaga, eller rakt ut gjorde det, sina landsmän för landsförräderi? Det var inte nationalister, nazister eller alternativhöger den gången, utan liberaler som Jens Liljestrand och Per Svensson, och vänsterfolk. It's okay when we do it.
I sin text vill Liljestrand påminna om det ”absolut viktigaste privilegium jag har som svensk: Att inte vara lojal med Sverige. Att få peka finger åt Sverige. Att skända flaggan. Att håna kungahuset. Att sitta ner när de spelar nationalsången. Att inte ens kunna nationalsången. […] Att inte kunna ett ord svenska.”
Han fortsätter på samma vis. Först kan man konstatera att han absolut har laglig rätt att inte kunna nationalsången samt att det (ännu) inte finns något krav att man måste kunna tala svenska för att bli svensk medborgare. Frågan är vad som är poängen med en svenskhet som inte betyder något av ovanstående, eller när det svenska på något sätt samtidigt skulle innebära ett förakt för allt det svenska i ett slags ohälsosam självskade-loop. Dessutom anser gemene man, enligt opinionsundersökningar av Pew och andra, att språket är nyckeln för att betraktas som svensk, men en majoritet anser även att man blir en del av den svenska kulturen och tar del av svenska traditioner. Midsommar till exempel.
I dag saknar vi ett ord för att inkludera fler i den svenska nationen, utan att samtidigt förneka existensen av etniska svenskar.
I sammanhanget kan det vara värt att poängtera att det rent faktamässigt är fel att man har privilegiet att inte vara lojal med Sverige, åtminstone när det verkligen gäller. Totalförsvarsplikt, kallas det. Det är en lag som innebär att alla svenska medborgare – ja, till och med Jens Liljestrand – har en plikt att vara lojala med Sverige när höjd beredskap gäller. Även utländska medborgare kan beordras. När det är allvar har man ingen rätt att vara illojal mot sitt land. Att inte uppfylla sin plikt är straffbart. Att vara illojal, och exempelvis bistå fienden, i en krigssituation är det som kallas landsförräderi, Liljestrand. Det är straffbart, med döden ända fram till 1973. Att kalla det landsförräderi att någon kräver lojalitet mot Sverige är alltså motsatsen till hur lagen vi alla lyder under är formulerad. Det är inte bara omoraliskt att hävda något sådant, utan även inkorrekt. Inte bara enligt mig, utan enligt grundlagen.
Samhället behöver något mer än gemensamma spelregler. De liberala tankarna om individens rätt till frihet är ett ramverk, men innehållet i samhället fylls alltid av människors egna önskningar, drömmar och sökande efter gemenskap. Nationen är det som möjliggör en gemensam stat. Nationalism kan förvisso vara en ond, destruktiv kraft när den blir en exkluderande förlängning av etniska identiteter, men också en av få krafter som kan överbrygga djupa etniska, religiösa och kulturella skillnader. I dag saknar vi ett ord för att inkludera fler i den svenska nationen, utan att samtidigt förneka existensen av etniska svenskar.
Tillbaka till köksbordet hos Qaisar Mahmood. Ingen av oss där höll med varandra om allt. Det gör vi fortfarande inte. Men det skulle vara mig främmande att påstå att någon av de närvarande var mindre svensk än jag är. Däremot har vi blivit svenskar på olika sätt.
