Rousseau som sorgfylld hycklare

Steve Sem-Sandberg är något av ett unikum inom den svenska litteraturen i dag. Det beror inte bara på hans dokumentära tillvägagångssätt, grävandet i den europeiska historiens mörka utkanter och vrår, som i romanerna ”De fattiga i Łódź”, ”Theres” eller ”Ravensbrück”. Inte heller beror det på att han förmår göra briljant prosa av materialet. Utan storheten kommer framför allt an på hans unika arbete med språket, hur han i sina verk både utforskar och utvidgar gränserna för vad som i dag går att skriva.

I romanen ”Oceanen” är det ännu en gång det dubbelbottnade sjuttonhundratalet Sem-Sandberg återvänder till, på samma gång en medeltida feodaltillvaro och ett på-vägen-till-upplyst samhälle. Liksom i romanen ”W” och dess tvillingsyskon ”Jägarna i Armentières” frammanas bokens plats och tid med arkaiska glosor som ”hövolm”, ”kråsmanschetter” och ”skrivschatull”. Men det är inte frågan om något dammigt, konservativt språkvårdande som nöjer sig med historisk precision. ”Oceanen” skär från sidan in i samtiden och det alltför aktuella våldet mot fritänkare.