Terrorismen i Ryssland har djupa rötter
I måndags förra veckan avled elva personer och mer fyrtio skadades i ett terrorattentat i S:t Petersburgs tunnelbana. Dådet är bara ett av många i Rysslands våldsamma historia.
För många västländer tillhör terrorism det strikt moderna samhället; företeelsen brukar länkas till den politiska globaliseringen. Förvisso har också vi i Sverige haft vår beskärda del av mord och sammansvärjningar, men de har i regel varit länkade till missnöje med enskilda personer, som i fallet med attentatet mot Gustav III 1792. Tack och lov upplevs händelser likt de på Drottninggatan den 7 april, i all sin vidrighet, som exceptionella. I Ryssland är det annorlunda. Här finns en terrorkultur som sänder starka historiska signaler.
Terrorismen blev vanligt vapen inom den politiska oppositionen under Alexander II:s regeringstid. Tsaren tillträdde 1855 och gick till historien som en förhållandevis framgångsrik härskare, med territoriell utvidgning i Asien, kuvandet av ett uppror i Polen, lyckosam krigföring mot Osmanska riket och avskaffandet av den ryska livegenskapen. Epoken bevittnade emellertid även ett uppsving för terrordåd. Terroristerna var såväl utlänningar som ryssar. Många polska patrioter ville inget högre än att röja deras nations fiende nummer 1 ur vägen. Ryska grupperingar på yttersta vänsterkanten hade samma önskan: för dem var tsaren symbolen för allt det onda i det ryska politiska systemet, med dess järnhårda, konservativa autokrati och dess omfattande sociala missförhållanden.