Krönika
Janne Josefsson som en ensam och rädd pojke
Förmodligen har pandemin fått oss alla att känna oss äldre. Men hemarbete kanske är bästa pensionsförsäkringen. Janne Josefssons SVT-serie visar vad ett uppslukande arbete kan ha för pris.
Vi satt intryckta i kaféets mest coronasäkra vrå och nog kändes vi rätt jämnåriga i det samtal som böljade fram och tillbaka. Tills mannen, den mycket yngre, råkade fråga hur gammal jag var år 1969? Eller rättare sagt: tills jag svarat att då var jag 20 år. Va? Tvärstopp och frågetecken. Hans häpnad var förstås något att tacka för. Bli smickrad av. Men då hade han redan höjt rösten, halvropat över lokalen: Det är ju inte klokt. HAR DU FÖRSTÅTT HUR GAMMAL DU ÄR?
Det har jag förstås inte. Utom ibland när jag känner mig… betydligt äldre. När det känns som knäna ska sacka ihop i första bästa trappa och jag knappt hör vad folk säger. Å andra sidan har jag snart hört det mesta och skulle det dyka upp något nytt är det förmodligen något bedrövligt. Eller åtminstone ointressant.