Recension
En koloss som snarare skrämmer än lockar
Sedan Håkan Sandells debut som poet på 80-talet har han gett ut ett femtontal diktsamlingar. När hans verk sammanfattas i en textkritisk samlingsvolym lär det glädja fansen – men knappast många fler, skriver Sebastian Lönnlöv.
När Håkan Sandell etablerade sig som poet, under 1980- och 90-talet, ingick han i den så kallade Malmöligan. Tillsammans med en annan ”ligamedlem”, Clemens Altgård, utarbetade han retrogardismen: ett nyromantiskt estetiskt ideal som utgick från devisen tradition är förnyelse. Men Sandell, sedan länge bosatt i Oslo, kan inte bara definieras utifrån Skåne och Skandinavien. Han tar tydligt avstamp i en europeisk poesitradition och har särskilt starka band till den danska poesiscenen – i dikterna främst personifierad av den tidigt bortgångne vännen Michael Strunge.
Under åttiotalet genomsyras Sandells dikter av en rå energi, som närmar sig beatpoesin och väger upp det ibland lite pubertala innehållet. Senare blir dikterna mer förfinade, men tematiken – förälskelser, sex, trippar, fylla och resor – kvarstår länge. Till sist övergår den visserligen i äktenskaplig stadga och föräldraskap, men droger och exil återtar snart den roll de tidigare haft. Då har versmått och en mer arkaisk stil sedan länge ersatt det associativa flödet. Eller, med Sandells egna ord: ”Efter min egen otidsenligt slingrande metod /.../ fortsätter döda former genomströmmas av liv”.