De som inte drunknade kommer oss nära
Om vi nyfiket söker upp flyktingarna i vår närhet, talar med dem och följer med på deras möten blir de synliga. Så gjorde författaren Jenny Erpenbeck, och så gör hennes alter ego i senaste romanen ”Gå, gick, gått”. Mixen av reportage och fiktion fungerar överraskande väl, skriver Eva Johansson.
En grupp afrikanska flyktingar hungerstrejkar mitt på Alexanderplatz i Berlin. På en pappskiva har de textat orden We become visible. Men den nyligen pensionerade professorn Richard ser ironiskt nog varken skylten eller flyktingarna när han går förbi. Samma kväll knäpper han på tv:n och får då höra om demonstrationen och om att männen söker asyl. I den stunden sås ett frö som kommer att förändra Richards tillvaro, och åtminstone i någon liten mån förverkliga pappskivans budskap.
Inför arbetet med sin senaste och sjätte roman, ”Gå, gick, gått”, ägnade den tyska författaren Jenny Erpenbeck ett år åt att intervjua, lära känna och hjälpa flyktingar. Den bygger alltså på ett djupt personligt engagemang, och i en mindre förfaren författares händer hade det hela lätt kunnat bli både pekpinneaktigt och övertydligt. Resultatet är i stället en drabbande och uppfordrande berättelse som dyker rätt ner i en av samtidens stora frågor, och en överraskande välfungerande blandning av fiktion, dokumentär och reportage.