RecensionKonstutställningar
Vackert gestaltade minnen av ett försvunnet hem
För Berit Lindfeldt har konsten varit en överlevnadsstrategi. I hennes elegiskt vackra utställning på Konstakademien finns sorgen efter ett förlorat barn och två dödsbon med som en efterklang.
Vad är ett hem? Definitionerna är många. I Berit Lindfeldts lilla fotobok – en fristående del i utställningen på Konstakademien – består hemmet av håligheter, ett tomrum efter det förgångna.
Under 2013 hanterade Lindfeldt två dödsbon. Ett hem, där hennes familj levde i drygt sex decennier, behövda röjas ut. Den tömda barndomslägenheten, en typisk funkisinteriör från 1940-talet på Gärdet i Stockholm, fotograferades med en enkel mobilkamera. Det var ett avsked. Bilderna är vemodigt vackra i sin ofullkomlighet. Här är det stämningen och inte det tekniska utförandet som räknas. Rummen gapar tomma i ett silvrigt ljus som i Vilhelm Hammershøis målningar utan att ge några svar. De är ställföreträdare för den saknad som tornar upp sig som ett formlöst moln. När bokens sista blad har vänts hörs en dörr stängas långt borta. Några liv tog slut. Sorgen är nu inkapslad mellan tunna, blå pärmar. Inte försvunnen utan omhändertagen.