Varför skrev Olaus Magnus sitt historieverk?

Samer på jakt, träsnitt i Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken”.
Samer på jakt, träsnitt i Olaus Magnus ”Historia om de nordiska folken”. Foto: Interfoto/IBL

”Överallt i redogörelser för äldre svensk historia talas det om Olaus Magnus och hans ’Historia om de nordiska folken’, som han skrev på latin i mitten av 1500-talet. Här fick europerna för första gången lära känna svenskarna. Alla torde vi ha sett några av bokens bilder. Men vet vi varför Olaus Magnus skrev allt detta? Ömmade han bara för folkbildning och populärvetenskap eller hade han ett vidare syfte?”

Publicerad
Annons

Olaus Magnus gick, liksom brodern Johannes, i landsflykt sedan Gustav Vasa tagit kontroll över kyrkan. Såsom kyrkoman och katolik anade han att besluten i Västerås 1527 bara var första steget på vägen mot en luthersk reformation. Idén att tillbringa exilen med att berätta om Sverige för kontinentens folk vaknade i Danzig, där han inspirerades av sin portugisiske vän Damianus à Goes, och mognade i Venedig, där han vistades från 1539 och färdigställde kartan Carta marina, den första egentliga kartan över Norden. När Johannes Magnus avled 1544 utnämndes Olaus till katolska kyrkans svenske ärkebiskop, det ämbete som brodern länge upprätthållit i teorin. Under resten av livet residerade han i Rom och blev alltmer sysselsatt med bokskrivande och -utgivande. Tryckeriet var förlagt till Birgittahuset, där Olaus Magnus bodde från 1549 till sin död 1557.

Men varför skrev han ”Historia de gentibus septentrionalibus” (”Historia om de nordiska folken”)? Ett huvudskäl var med all säkerhet kyrkopolitiskt. Olaus Magnus var katolsk ärkebiskop och landsflykting. Hans dröm var att återvända till Sverige och återföra landet till den påvliga fållan. Eftersom det var omöjligt att uppnå detta mål genom aktioner inom det svenska rikets gränser måste utländska makter förmås att bidra. Första steget var informationsspridning. Hela det rättrogna Europa måste bibringas uppfattningen att de nordiska länderna var så viktiga att det var en helig plikt att rekatolicera dem. Följaktligen ägnade Olaus Magnus decennier av sitt liv åt att samla och sovra information, personligen skriva eller översätta rönen till latin, tyska och italienska och klä dem i bilder – först på kartan, sedan i det väldiga prosaverket. Han varvade konkreta skildringar av nordiska förhållanden – verkliga eller fiktiva – med lån från antika författare som Herodotos, Tacitus, Prokopios, Plinius d.ä. och Aristoteles och medeltida skriftställare som Saxo Grammaticus, antagligen för att skapa en ram inom vilken det inhemska stoffet kunde få mening. De specifika nordiska förhållandena placerades därmed i ett bredare sammanhang av världs- och naturhistoria, så att Norden framstod som en betydelsefull del av den civiliserade världen, en del vars folk inte borde få försmäkta i lutherskt kätteri.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons