Krönika
Får en farmor fuska, åtminstone till påsk?
Kriget i Ukraina tar inte påskpaus, det blev ingen vår i sorglöshetens tecken. Men för en stund vill jag blunda och tänka på mannen i hissen. Och på den livsvisdom som Sven Melander spred, in i det sista.
I mer än ett halvt liv har jag lyssnat på människors livsberättelser. Gråtit, i bästa fall efter mötet, med dem som drabbats av det mest fasansfulla. Glatt mig med dem som upplevt något oväntat lyckosamt. Det enda gemensamma är tiden. Att det tar tid att ta in vad en människa varit med om.
Nu går det visslande snabbt. Jag går in i en hotellhiss i Göteborg, där står redan en man med ett kuvert i handen. Vi befinner oss på våning 5. Innan vi nått entréplanet har jag fått veta att han redan haft corona, ”så du behöver inte vara rädd att knö in dig här bredvid mig”, att han gått i pension och sålt sin villa när priserna peakade. Det är fyra månader sedan. Under dessa månader – FYRA – har han bott på hotellet.