Möjligheten att uttrycka sig är ingen rättighet

Det är inget nytt att tillgången till offentligheten är ojämnt fördelad – men det gäller att inte blanda ihop yttrandefrihet och yttrandejämlikhet, skriver Ludvig Beckman i en replik.

Publicerad
Annons

Alfons Karabudas replik lyfter fram problemet att globala digitala aktörer har stor makt att styra tillgången till offentligheten. Men trots att exempelvis Google och Facebook har en storlek och ställning på marknaden som överträffar det mesta som hittills skådats, är problemet som de ger upphov till knappast nytt. Påståendet att tillgången till offentlighet är ojämnt fördelad har i själva verket varit en utgångspunkt för kultur- och mediapolitiken i Sverige sedan 1970-talet. Men som jag visar i min rapport sammanfattas målsättningen om ökad och jämnare fördelad tillgång till offentligheten bäst i termer av yttrandejämlikhet och inte yttrandefrihet.

Karabuda tycks mena att Google och Facebook ”inskränker vår möjlighet att fritt uttrycka oss”. Formuleringen förvirrar och leder tanken fel. Yttrandefrihet är frihet att uttrycka sig där frihet syftar på skydd mot straff och sanktioner. Möjligheten att uttrycka sig är något annat. En person kan ha friheten att uttrycka sig men samtidigt sakna möjligheten att göra det. För möjligheten att uttrycka sig krävs en rad praktiska förutsättningar, som till exempel läs- och skrivkunnighet, tillgång till böcker, tidningar och internet, och att någon annan är beredd att publicera eller sprida det som uttrycks. De praktiska möjligheterna att uttrycka sig har onekligen stor betydelse men ingen av dem garanteras av yttrandefriheten. Följaktligen är inte heller yttrandefriheten inskränkt för den som till exempel saknar tillgång till internet eller som inte blir publicerad. Det finns kort sagt ingen rättighet som motsvarar ”möjligheten att fritt uttrycka oss”.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons