Dylan 1987: ”Skulle aldrig få Nobelpris”
Det är dags att sno tillbaka Bob Dylan från litteratureliten. Inför helgens Stockholmsvisit har Erika Hallhagen gjort en djupdykning i rockpoetens långa, och bitvis oerhört underhållande, karriär som regissör och skådespelare.
De finns samlade på nätet: galorna där en extremt obekväm Bob Dylan tar emot olika utmärkelser, vilket ger en fingervisning om hur det hade varit om han kommit på Nobelprisutdelningen. Men så 2001 var det helt plötsligt en genuint lycklig pristagare som äntrade scenen. Det nya millenniet hade precis tagit sina första steg när Bob Dylan mottog en Golden Globe, tätt följd av en Oscarsstatyett för ”Things have changed”, från filmen ”Wonder boys”, som utsågs till bästa originallåt. ”Wow, det här är verkligen något speciellt” konstaterade han på den förstnämnda tillställningen följt av ”Gode gud, det här är otroligt” efter Oscarsutmärkelsen, vilket Dylanologer direkt kan fastslå är ett extremt tecken på uppskattning från den annars så fåordige sångaren.
Men så går också hans kärlek till vita duken ännu längre tillbaka än hans förälskelse med musiken. När Bob Dylan var barn hängde han i princip dagligen på Lybba Theater i uppväxtorten Hibbing, en biograf som drevs av hans släktingar och fått sitt namn efter hans mormors mor Lybba Edelstein. I den dunkla salongen stiftade den unge Bob bekantskap med James Dean, John Wayne, Marlon Brando och Brigitte Bardot. Han köpte en likadan mc-jacka som Dean hade och identifierade sig enormt med hans roll i ”Ung rebell”, och när han senare började göra musik handlade hans första låt om Brigitte Bardot.