Är den moderna människan mottaglig för psykoterapi?

Det svåraste med psykoterapi är att sluta ljuga för sig själv. Tidigt framgår det att total uppriktighet inte bara är något onaturligt för människan, det krävs ett visst mått av självbedrägeri för att fungera i vardagen. Bara att skriva den här texten är en utmaning eftersom jag har semesteruppehåll och därmed inte vet vad jag tycker och tänker om någonting. Det är naturligtvis ett behagligt tillstånd: sanning lämpar sig inte för lycka, den avkräver oss svar på saker som vi inte vill veta någonting om. Idén om den egna personen och dess förmågor görs bäst i att lämnas orörd. Tänk om jag inte är den utvalda?