RecensionBiovåren 2017
Jude Law stjäl varenda scen som kul skurk
Snyggt men fantasilöst – den nya filmen om kung Arthur-legenden bjuder på CGI-action vi sett tusen gånger tidigare. Men Jude Law är underhållande som lömsk kung.
Hur berättar man en välbekant saga en gång till? Frågar man samtida filmskapare blir svaret gärna backstory, ett begrepp som ungefär betyder att man lägger till nya saker för att piffa till berättelsen. Disney gjorde, till exempel, den elaka fen i Törnrosa till en traumatiserad miljökämpe i ”Maleficent” från 2014. Och i Guy Ritchies revisionistiska tolkning av kung Arthur-legenden är den borne kungen en föräldralös karatekille som vuxit upp på bordell i London, förlåt, Londinium, lyckligt ovetande om sitt nobla ursprung. Hans farbror, den onde kung Vortigern som mördat sig till tronen, är dock medveten om att hans brorson och rikets rättmätige härskare finns därute någonstans. För att förekomma saken beordrar han rikets alla unga män att försöka dra loss det magiska Excalibursvärdet ur en sten nedanför slottet, och vips en dag står Arthur där med svärdet i sina valkiga nävar och fattar ingenting.
Guy Ritchie-manéren glimrar till här och där, med rytmiskt uppspeedat foto, vitsiga dialoger och medvetet anakronistiska repliker, som när ett kungligt sändebud i skramlande rustning säger att han lovat frugan att laga middag i kväll. Fast på det stora hela är ”King Arthur” en typisk fantasyblockbuster, slick och snygg visserligen, men med ett bildspråk präglat av digitala effekter vi sett tusen gånger. Måste fantasy-krigsscener alltid se ut som orchattackerna i ”Sagan om ringen”? Varför är allting grått? Och vad gäller lån är det nog inte bara jag som börjar tänka på Kevin Costner och hans hockeyfrillade Robin Hood när Arthur samlar sitt rebellgäng i skogen.