Marie-Louise Ekman i en klass för sig själv

Fräck, näbbig och alldeles underbar; Marie-Louise Ekmans egensinniga konst drivs av absurd humor och allvarliga lekar. Kajsa Anka, den blonda damen, apor och fågelmänniskor är hjältar. Bildrummen är trånga och grunda. Färgerna är intensiva och klara, hantverket minutiöst. Ekman målar som om hon tecknade och tecknar som en målare. Konturerna är exakta i hennes serielika värld, där liv och död hånglar upp varandra. Detta är en barnboksrealism för vuxna. En bildvärld helt i sin egen klass.

I den omfattande retrospektiven på Moderna museet visas nu drygt 350 verk. En jämförelse mellan de tidigaste och de senaste bilderna landar i känslan av att Ekmans skapande är en ständig återkomst till en särskild inre plats. En frizon eller ett instängt rum? Sannolikt både och. Det finns förstås en utveckling där. Detaljer förändras, material byts ut, konstformer skiftar. Nya erfarenheter, såväl konstnärliga som personliga, tar plats. Skuggor, som tecken på något som håller på att försvinna, förkommer allt oftare i Ekmans verk. Särskilt drabbande är detta i de senaste bildsviterna som anknyter till den sista tiden med maken Gösta Ekman.