Ondskans banalitet var en fråga – inte ett svar
De bestämningar som Hannah Arendt använde för ondskan – radikal, absolut, extrem, total och banal – ska uppfattas som prövande. Den insikten märks i Kenneth Hermeles nyskrivna drama. I Ann Heberleins reflektioner kring ondska saknas den för Arendt avgörande politiska dimensionen.
Under pågående pandemi har det kommit två svenska böcker som återkallar minnet av en tidigare världskatastrof. Genom den politiska tänkaren Hannah Arendt närmar sig Ann Heberlein och Kenneth Hermele i var sin bok ondskans problem, såsom det manifesterade sig genom Förintelsen. I ”Arendt. Om kärlek och ondska” (Mondial) skriver Heberlein en biografi som till stora delar ramas in av Arendts ungdomsförälskelse i filosofen Martin Heidegger i Marburg åren 1925–26, och hennes rapportering från rättegången mot SS-officeren Adolf Eichmann i Jerusalem 1961, utgiven på svenska som ”Den banala ondskan”.