RecensionNy poesi

Ingenstans mitt segelSmärtsamt vackert och med självklar auktoritet

Ingela Strandberg, född 1944, är poet, författare, översättare och dramatiker. Hon debuterade som poet med ”Ett rum för natten” 1984.
Ingela Strandberg, född 1944, är poet, författare, översättare och dramatiker. Hon debuterade som poet med ”Ett rum för natten” 1984. Foto: Carin Rudehill

Med snillrika vändningar låter Ingela Strandberg ladorna ta ordet i sin nya diktsamling. Ulf Karl Olov Nilsson läser en poet som motsägelsefullt nog lyckas kritisera språket just genom språkliga bilder.

Publicerad
Norstedt
Foto: Norstedt
Annons

Det händer ganska ofta att jag tänker på följande rad: ”Poesin betydde Allt och fordrade Ingenting. Eller om det nu var tvärtom.” Så skriver nämligen Mikael van Reis i sin bok om Paul Celan om hur han som tonåring upptäckte diktläsning i en skolantologi. Den raden sätter fingret exakt på min upplevelse av att läsa Ingela Strandbergs nya diktsamling ingenstans mitt segel. Den tar en halvtimme att läsa, jag lyssnar omedelbart, litar på allt hon säger, missar inte ett enda ord; den fordrar på intet sätt min uppmärksamhet, den har den. Och samtidigt är det tvärtom: just eftersom dess koncentriska kraft tar mig i anspråk kan den söka sig mot ingenting, mot betydelseupplösning, för att tala med titeln: mot ingenstans

Men låt oss ta det från början: Ingela Strandberg har sedan debuten för nästan femtio år sedan givit ut barnböcker, några romaner och ungefärligen sexton diktsamlingar – och med sina senaste har hon nått allt större ryktbarhet. Ett poesiurval, ”Vid oro skog”, kom 2016 och den senaste, ”Nattmannen” från 2020, var en blytung historia liksom uppstigen ur den halländska myllan om den livsfarlige men åtråvärde nattmannen; han som var bödel, slaktare, den som i folkmun kallades för Rackaren.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons