Det oförlösta gör mig besatt av henne

Det var när jag – i ett hotellrum längst ut i Montauk – fann mig själv skriva hennes namn i duschglasets dimma som jag förstod att jag var riktigt illa ute. Jag hade inte bara gjort något så olyckligt som att utveckla känslor, de hade försatt mig i en regression som fört mig tillbaka till de tidiga tonåren på ett både intellektuellt och emotionellt plan. Den naturliga reaktionen var så klart att kväva varje känsla och när det inte fungerande bestämde jag mig för att fly.